(English will come)

Det är enormt viktigt att ha bra medhjälpare då man leder en forskningsgrupp och Globala energisystem vid Uppsala universitet är inget undantag. Då vi samlades efter sommaren togs denna bild.

Främsta raden till vänster om mig har vi professor Larry Hughes från Dalhousie University, Halifax, Kanada. Larry kom i augusti för 5 månaders ”sabbatical leave” och om ni studerar hans hemsida kan ni se att han under många år arbetat med energisäkerhet och klimatförändringar. Under hösten har han inspirerat oss till nya forskningsprojekt och vi hoppas på fortsatt samarbete.

(Artiklar som nämns finns på vår hemsida)

Till höger om mig står Karin Liljequist som tillsammans med Kersti Johansson längs till höger arbetat med att bestämma den totala energiproduktionen i världen. Man har studerat 129 olika grödor och bestämt energiinnehållet i själva grödorna, men också i de restprodukter som produceras. Deras examensarbete var klart i maj och under som maren och hösten har vi utarbetat en vetenskaplig artikel som just blivit godkänd av Kungliga vetenskapsakademins tidskrift Ambios.

Mellan Karin och Kersti står Leena Grandell så är ny i gruppen. Leena är från Finland och har tagit en licentiatexamen i Helsingfors. Tanken är att hon de närmaste två åren skall vidareutveckla det arbetet till en doktorsexamen.

Överst längst till vänster har vi Kristofer Jakobsson som är doktorand sedan två år tillbaka. Krister fick sin första publikation om hur pålitliga prognoser från EIA och IEA är. Huvudspåret i hans avhandling kommer att bli resursbegränsningar och ekonomisk modellering.

Till höger om Kristofer har vi Anton Redfors. I början av året tog Anton kontakt med mig och undrade om jag hade kontakter i Kina och om jag kunde föreslå något examensarbete som han kunde göra då han planerade att åka till Kina under våren. Arkitekthögskolan i Stockholm hade läsåret 2006/2007 ett master program som arbetade med BEYOND OIL: SHANGHAI. Spårbilar (Pod cars) var en del av trafiklösningen och då en av världens första testbarnor för podcars finns i Uppsala ville jag koppla samman detta i ett examensarbete. Anton åkte till Shanghai och arbetade fram ett underlag för sitt examensarbete och rapporten ” A Field Study of Personal Rapid Transit (PRT) in Shanghai” finns nu till tillgänglig att läsa på vår hemsida.

Snett bakom mig har vi Mikael Höök och det har varit ett fantastiskt tredje doktorandår för Mikael. En höjdpunkt var licentiatexamen i våras men dessutom har vi sju vetenskapliga publikationer där han är försteförfattare. Den mest uppmärksammade är artikeln om kolproduktion i USA. Mikael har fått inbjudningar runt om i världen för att komma och prata om det arbetet,

Längst till höger har vi Bengt Söderbergh och Bengt lägger nu sista handen på sin doktorsavhandling, som skall lämnas till tryckning efter nyår. Bengt har under sina fyra års studier av naturgas blivit en av världens ledande i området. Artikeln om Norsk naturgas, som publicerades i somras, har till exempel direkt gått in som kurslitteratur vid det anrika Howard University i USA.

Under hösten har två n ya examensarbetare börjat, David Karlsson och Ulrika Lundén, och deras examensarbeten kommer att presenteras nästa år.

Om ni saknar något att läsa under helgen rekommenderar jag våra publikationer. Framförallt har vi årets 11 ”peer reviewed” artiklar, men jag rekommenderar också stark de examensarbeten som har gjorts. I dessa arbeten finns det mer historik i ämnena och det kan vara lättare att läsa för någon som inte är insatt i ämnet.

Marry Christmas

“There once was a little man who went to the tailor with a piece of cloth
-Good day, good day, master tailor, said he and bowed.
-Good day, good day, said the tailor where he sat at the table and sewed with crossed legs.
-Can I get a little coat sewn of this here little cloth?, asked the little man.
-Yes you can, said the tailor
-When will it be ready?
-On Saturday
-That’s good master tailor. Thanks so much master tailor. Goodbye, goodbye master tailor.
And so the little man left.”

(We have an old Fairy Tale from Sweden called “ The Master Tailor”. This is the beginning of the tale.)

Now it is Saturday and the world’s climate campaigners have awoken drowsy with a hangover. It was now that they should have been celebrating that the world’s leading nations had decided on strong measures to save the future climate. The actual outcome was expected and, in an article in the Swedish newspaper Svenska Dagbladet on 15 November I tried to explain why they would fail:

“If we study our well-being in detail we can discern four important components. They are food, climate, the economy and peace on Earth. Each component is immensely important and is discussed continuously in various meetings around the world. However, the fact is that these components are coupled and dependent upon one another. “Humanity’s Well Being” (HWB) can be summarized in an equation that shows this and when we study the interdependence of these factors we see that they are all dependent upon energy (E):

HWB(E) = Food&water(E) + Climate(E) + Economy(E) + Peace(E)

The climate will be discussed in Copenhagen but it is obvious that the negotiators will fail, primarily because they have forgotten the importance of energy to food and the economy.”

Today, Prime Minister Fredrik Reinfeldt (currently prime minister of the nation holding the EU presidency) partially explained the failure by saying that too many nations prioritised economic growth over the climate. He is, thereby, supporting indirectly the views that I expressed on 15 November in my “Focus Point” article (in Svenska Dagbladet).

In my “Debate” article in the Swedish newspaper Dagens Nyheter on 7 December I tried to describe why the scenarios that the IPCC uses for emissions of CO2 from fossil fuels are exaggerated. Note that I am not saying that our activities have not caused the current higher levels of CO2. Increased use of fossil fuels gives higher CO2 levels. The fact that economic growth is prioritised over the climate shows that we have a future energy problem. With an increasing world population we will soon also see how the word “food” becomes more significant.
The greatest mistake that they did before Copenhagen was to focus the spotlight only on climate. If the world situation is to develop in a positive way in the future then this one-lane track must be broadened into a four-lane highway. One only needs to examine the global welfare equation (HWB) to understand what those four lanes are: Food and water, climate, economy, and peace on Earth.

Now it is time to draw a line under the climate negotiations in Copenhagen. As in the Swedish Fairy Tale of the Master Tailor the promises became smaller and smaller and why not take the end of the Fairy Tale as the conclusions:

“When Saturday came and the little man went to the tailor again.
-Good day, good day master tailor, are my gloves ready?
-Oh, but no.
-Are they not ready? Why not?
- Ah yes, there were no gloves.
- There were no gloves? What was it then?
- There was nothing.
- Oh, there was nothing? That’s good master tailor. Thanks so much master tailor. Goodbye, goodbye master tailor.

And so the little man left and never came again.”

(Swedish)

”Det var en gång en liten man som gick till skräddaren med en bit tyg.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, sade han och bockade sig.
- Goddag, goddag, sade skräddaren där han satt på bordet och sydde med benen i kors.
- Kan jag få en liten rock sydd av det här lilla tyget?, frågade den lille mannen.
- Det går bra, sade skräddaren.
- När blir den färdig?
- På lördag.
- Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen.”

Nu är det lördag och värdens klimatkämpar vaknar yrvaket upp med en baksmälla. Det var nu man skulle firat att världens ledande nationer beslutat kraftfulla åtgärder för att rädda framtidens klimat. Utgången var väntad och i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 15 november försökte jag förklara varför man skulle misslyckas:

”Vårt välbefinnande är beroende av fyra viktiga komponenter; mat, klimat, ekonomi och fred på jorden. Komponenterna är sammankopplade och beroende av varandra. Mänsklighetens välbefinnande, the Human Well Being (HWB), kan därför sammanfattas i en ekvation, ”The Human Well Being equation”. Då vi i detalj studerar de olika komponenterna finner vi att alla är beroende av energi (E): HWB(E) = Mat(E) + Klimat(E) + Ekonomi(E) + Fred(E). I Köpenhamn är det klimatet som skall diskuteras, men det är uppenbart att förhandlarna inte kommer att leda till bindande avtal eftersom man framför allt glömt mat och ekonomi.”

Idag har Statsminister Fredrik Reinfeldt (just nu statsminister i EU:s ordförandeland) delvis förklarat misslyckandet med att allt för många länder prioriterade ekonomisk tillväxt framför klimatet. Indirekt stödjer han de synpunkter som jag framförde den 15 november i min Brännpunkt artikel.

I min debattartikel i Dagens Nyheter den 7 december försökte jag beskriva att de utsläppsscenarier som IPCC använder för utsläpp av CO2 från fossila bränslen är överdrivna. Notera att jag inte säger att våra aktiviteter inte har orsakat de högre halterna av CO2. Ökad användning av fossila bränslen ger högre koldioxidhalt. Det faktum att ekonomisk tillväxt prioriteras framför klimatet visar att vi har ett framtida energiproblem. Med ökad global befolkning kommer vi mycket snart att se hur termen mat kommer att få allt större betydelse.

Det största misstag som man gjorde inför Köpenhamn var att fokusera strålkastaren enbart på klimatet. Om världen skall ha en positiv utveckling i framtiden måste detta enkelspår vidgas till en fyrfilig motorväg och det är bara att studera den globala välfärdsekvationen för att förstå vilka de fyra filerna är; mat&vatten, klimat, ekonomi och fred på jorden.

Det är dags att sätta punkt för klimatförhandlingarna i Köpenhamn och varför inte återgå till sagan om Mäster Skräddare och sagans slut:

”När det blev lördag, så gick den lille mannen till skräddaren igen.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, är mina vantar färdiga?
- Ack nej.
- Är de inte färdiga? Varför då?
- Ack jo, det bidde inga vantar.
- Bidde det inga vantar? Vad bidde det då?
- Det bidde ingenting.
- Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.”

(Only in Swedish)
Det var intressant att DN valde att publicera min debattartikel samma dag som klimatmötet i Köpenhamn började. Med spänning väntade jag på hur övriga media skulle reagera. Först ut var TV4 som nämnde debattartikeln som andra nyhet på morgonen. Senare på förmiddagen ringde man och ville att jag skulle vara med nästa morgon på Nyhetsmorgon (lyssna på inslaget). SVT nämnde inte med ett ord artikeln och även SR var det tyst. Ingen pratade i alla fall med mig. Vad det gäller tidningar så var det Dagens Industri som uppmärksammade artikeln.

Jag är lite förvånad att SVT och RS inte har hört utav sig, men man diskuterade i Studio Ett den 8 december det faktum att det finns kritiska forskare. På en direkt fråga förklarade FN:S speciella sändebud Gro Harlem Brunteland ”Det där med andra forskare bryr jag mig inte om”. Hon menade att det räckte med att 1000-tals andra hade sagt en annan åsikt (lyssna på inslaget, uttalandet kom i slutet av inslaget).

Det ryktas om att olika medier intagit samma åsikt som FN:s speciella sändebud, t.ex. The Economist. En liten fågel kvittrade i mitt öra att det också fanns svenska medier som hade samma åsikt. Vi har en intressant framtid och vi har fler artiklar på gång och i slutändan måste det ändå vara sanningen som gäller.

During the ongoing climate negotiations in Copenhagen one of the world’s most remarkable sales has taken place – the auctioning of the rights to produce oil from the world’s last remaining giant onshore oil fields. In total 15 giant oil fields in Iraq have been involved.

The reserves in Iraq are stated to be 115 billion barrels of oil. The two-day auction concerned approximately one third of these reserves, equivalent to all the oil that originally existed in Norway’s fields. Compared with global consumption this is equivalent to a little over one year’s oil use of 30 billion barrels.

The crown jewels of the auction were “West Quma Phase 2” and Majnoon that are recorded as containing 12.9 and 12.5 billion barrels respectively. To understand the set up of the auction one must also know that a maximum profit per barrel is set for the companies. According to newspaper reports this is $5 per barrel and the production rights are valid for only 20 years. The large American oil companies ExxonMobil and Chevron did not make bids this time. When production actually begins they know that the other companies will need their technology. In the end we will certainly see a different arrangement in terms of production rights.

Russia’s gigantic oil company Lukoil together with Norway’s Statoil was the ones that won the right to produce oil from West Quma 2. The rights to develop Majnoon went to Shell and Malaysia’s Petronas. Other fields went to CNPC from China, Gazprom from Russia and Sonagol from Angola. An agreement to produce oil from Rumaila already exists with BP. One loser was Total from France that had hoped to lay claim to Majnoon, but Toral has a fraction of another field.
Iraq’s oil minister celebrated after the auction and hoped that Iraq would soon be producing 12 million barrels per day, thus becoming the world’s largest oil producer. We have made preliminary attempts to determine a likely production profile and this only shows production at half this level – but even that is more than double current production.

During the climate change negotiations the International Energy Agency communicated that world economic growth is on the way up and that oil consumption is estimated to increase in 2010 – something that the climate change negotiators do not want to hear. The auction in Iraq will result in increased emissions of carbon dioxide. One alternative in Copenhagen would have been to pay Iraq to leave its oil in the ground. The auction in Iraq is a clear indication that economic reality does not care about political emissions targets.

It remains to be seen how large the volume of oil production from Iraq will be. The downslope from Peak Oil may now be less steep up to 2030. Note that the reserves in Iraq were included in our analysis in “The Peak of the Oil Age”.

If the various factors that will limit future emissions of carbon dioxide are ranked according to significance then it is now completely clear that Peak Oil, Peak Gas and Peak Coal are at the top of the list.

(Swedish)

Mitt under pågående klimatförhandlingar i Köpenhamn har det pågått en av världens märkligaste auktioner, rättigheten att få producera olja från världens sista gigantiska oljefält på land. Totalt rörde det sig om 15 gigantiska oljefält i Irak.

Reserverna i Irak anges vara 115 miljarder fat olja och de två dagarnas auktion gällde ungefär en tredjedel av dessa reserver, vilket motsvarar all olja som från början fanns i Norge. Jämfört med den globala konsumtionen är det lite mer än ett års förbrukning på 30 miljarder fat.

Kronjuvelerna i auktionen var ”West Quma Phase 2” och Majnoon, som är registrerad att innehålla 12,9 respektive 12.5 miljarder fat olja . För att förstå utgången av auktionen måste man också veta att det för bolagen finns en maximal vinst per fat, enligt tidningsuppgifter är det 5$ per fat, och att tillståndet gäller för en begränsad tid på 20 år. De stora amerikanska oljebolagen Exxon Mobil och Chevron lämnade denna gång inga bud. Då väl produktionen skall komma igång vet man att de andra bolagen behöver deras teknik och i slutändan får vi säkert se en annan bild vad det gäller produktionsrättigheterna.

Nu blev det Rysslands gigantiska oljebolag Lukoil tillsammans med Norges Statoil som får rätten at utvinna olja i West Quma 2. Rättigheterna att utveckla Majnoon gick till Shell och Petronas från Malaysia. Andra fält gick till CNPCfrån Kina, Gazprom från Ryssland och Sonagol från Angola. Sedan tidigare finns det ett avtal för Rumaila där BP skall ansvara för produktionen. En förlorare var Total från Frankrike som hade hoppats få lägga beslag på Majnoon.

Iraks oljeminister jublade efter auktionen och hoppades att Irak snart skulle producera 12 miljoner fat om dagen och bli världens största oljeproducent. Vi har försökt att göra en preliminär produktionsprofil som maximalt ger hälften, men även det är mer än dubbelt så mycket som dagens produktion. Samtidigt som auktionen pågick exploderade bomber i Bagdad och nu återstår det att se hur säkerheten i Irak kommer att utvecklas. Att sälja utvinningsrättigheter till internationella oljebolag är förmodligen den bästa garanti som Irak kan få för fortsatt stöd från USA och andra länder med oljebolag.

Under klimatförhandlingarna meddelade International Energy Agency (IEA) att konjekturen är på väg upp och att oljekonsumtionen beräknades öka 2010, något som klimatförhandlarna inte vill höra. Auktionen i Irak kommer också att leda till ökade utsläpp av koldioxid. Ett alternativ i Köpenhamn hade varit att betala Irak för att behålla oljan i marken. Auktionen i Irak är en klar markering att den ekonomiska verkligheten inte bryr sig om politiska utsläppsmål.

Det återstår att se hur stor produktionen från Irak blir. Nedförsbacken från Peak Oil kan bli mindre brant fram till 2030. Notera att reserverna i Irak finns med då vi diskuterar ”The Peak of the Oil Age”.

Om olika faktorer för framtida begränsningar av koldioxidutsläpp skall rangordnas så är det nu helt klart att Peak Oil, Peak Gas och Peak Coal kommer högst upp på listan.

Last summer I met Mattias Klum (Sweden’s world famous photographer for National Geographic) when we both attended the Tällberg Forum. We discussed problems concerning global energy systems and Mattias hoped that we could meet during autumn to continue the discussion. Three weeks ago we met once again in Uppsala. During that meeting we realized that we had many points of interest in common. He invited me to Copenhagen to the symposium that the Swedish Post Code Lottery was organising on “Fighting Deforestation – Solutions and Commitments beyond Copenhagen”. I accepted the invitation since it seemed interesting to discuss issues concerning rainforests.

During the Climate Conference in Copenhagen Mattias is holding an exhibition titled, “The Testament of Tebaran”. If you are in Copenhagen you can see it at Amaliehaven, behind Hotell Admiral near Nyhaven. The high point of the exhibition was the symposium that the Post Code Lottery organized last Sunday. It was a wonderful event with Crown Princess Viktoria as Guest of Honour. Mattias displayed his wonderful images from Borneo and one could take pleasure in appreciating the beauty of nature there. Towards the end he showed the threat to this environment, i.e. the destruction of the rainforest that is underway to make room for palm oil plantations and how the rainforest’s animals are affected by this. The treacherous aspect of showing all these beautiful images of nature is that one can be fooled into believing that no problems exist there, but they do.

The United Kingdom’s former prime minister, Tony
Blair, was also on the list of speakers as was Norway’s former prime minister Gro Harlem Brundtland (currently “Envoy of the Secretary-General for Climate Change”), Lasse Gustavsson (general secretary for the Swedish arm of the WWF), Maria Wetterstrand, (spokesperson for the Swedish Green Party), and Professor Jacqueline McGlade (Executive Director of the European Environmental Agency). All these speakers noted how important it was to solve the problem of rainforest destruction and that this becomes part of the agreement in Copenhagen. No concrete proposals were advanced.

Some examples of actions that could be taken to inhibit rainforest destruction were given from the audience. IKEA described how they avoid sourcing products produced from rainforest materials. When the hamburger chain MAX described how their goal was to sell hamburgers with less meat there were many smiles among the delegates. The fact is that meat has an enormous CO2 footprint.

In the quest for biofuels, palm oil has become a raw material with which to produce biodiesel. The question is how great is the potential for biodiesel production from palm oil? In an article recently accepted for publication by the journal Ambio we have examined the diesel production from palm oil that would be possible if all palm oil globally was used for this. This thought experiment shows that that the amount of diesel produced would be equivalent to only 1% of current oil consumption within the transport sector. Currently, palm oil is used by many sectors but it is primarily used in the food industry.

The fact that palm oil production can only contribute a small fraction to future fuel needs in the transport sector means that we should try to find various ways to inhibit expansion of palm oil cultivation. This question is being discussed in Copenhagen. Personally, I think that they should develop a system where they use the residues/byproducts from agriculture to make biogas. The potential for biogas production is very much greater than that of making fuel from palm oil. Using biogas in agriculture can be an important component in developing a future fossil-free agricultural system.

In the evening I met John Liu and his wife Kosima. Wonderful things have happened since he presented on the Loess Project at the Tällberg Forum last summer and I will return to this later. Meanwhile you can read the article that was recently published in the New York Times. It was wonderful that we all met in this little corner of the world.

(Swedish)

I somras träffade jag Mattias Klum (Sveriges världsberömde fotograf för National Geographic) då vi båda besökte Tällberg forum. Vi diskuterade problemen runt de globala energisystemen och Mattias hoppades att vi kunde träffas under hösten och fortsätta den diskussionen. För tre veckor sedan träffades vi på nytt i Uppsala och under mötet insåg vi att det fanns många beröringspunkter. Han bjöd in mig till Köpenhamn och till det seminarium som Svenska Postkodlotteriet skulle anordna om ”Fighting Deforestation – Solutions and Commitments beyond Copenhagen”. Jag tackade ja då det verkade intressant att få diskutera problemen runt regnskogen.

Under klimatmötet i Köpenhamn har Mattias en fotoutställning med namnet ”The Testament of Tebaran”. Om ni är i Köpenhamn kan ni se den på Amaliehaven, bakom Hotell Admiral nära Nyhaven. Höjdpunkten på utställningen var det seminarium som Postkodlotteriet organiserade i söndags, ett perfekt arrangemang där kronprinssessan Viktoria var hedersgäst. Mattias visade sina fantastiska bilder från Borneo och man njöt av hur fantastiskt vacker naturen är. Mot slutet visades hotet mot miljön, dvs den skövling av regnskog som pågår och hur regnskogens djur påverkas för att ge plats åt oljepalmsodlingar. Det förrädiska med att visa alla de vackra naturbilderna är att man kan luras att tro att det inte finns några problem, men det finns det.

På talarlista fanns också Storbritanniens f.d. statsminister Tony Blai, Norges f.d. statsminister Gro Harlem Brudtland, nu ”Envoy of the Secretary-General for Climate Change”, Lasse Gustavsson, generalsekreterare för svenska WWF, Maria Wetterstrand, språkrör för Miljöpartiet och Prof. Jacqueline McGlade, Executive Director European Environmental Agency. Alla markerade hur viktigt det var att lösa avskogningen av renskogen och att detta blev en del av uppgörelsen i Köpenhamn. Några konkreta förslag framfördes inte.

Från auditoriet framfördes några exempel på åtgärder och IKEA nämnde vad man gör för att inte få in produkter från renskogen. Då hamburgerkedjan MAX berättade att deras mål var att sälja hamburgare med mindre kött spred det sig ett leende bland deltagarna. Faktum är att kött har ett ofantligt stort CO2 avtryck.

I jakten på biodrivmedel har palmolja blivit en råvara för biodiesel. Frågan är hur stor potential det finns för att producera biodiesel från palmolja. I en artikel som nyligen accepteras för publicering i Ambio har vi jämfört möjlig diesel produktion från oljepalmsolja om hela den globala produktionen skulle förvandlas till diesel. Ett tankeexperiment som visar att det bara skulle morsvara 1% av dagens oljekonsumtion inom transportsektorn. Dagens produktion av palmolja används inom många sektorer men framförallt inom livsmedelindustrin.

Det faktum att palmolja i framtiden bara kan bli en liten del av drivmedel för transportsektorn gör att vi bör försöka att hitta olika stödformer för att förhindra en expansion. Frågan diskuteras här i Köpenhamn och personligen tycker jag att man skall utveckla system där man tar vara på restprodukter från jordbruket för att göra biogas. Potentialen är enormt mycket större än att göra drivmedel från palmolja. Att använda biogas inom jordbruket kan vara en viktig komponent för att utveckla ett framtida fossilfritt jordbruk.

På kvällen träffade jag John Liu och hans fru Kosima. Sedan han presenterade Loess projektet på Tällberg Forum i somras har det hänt fantastiska saker och jag skall återkomma till det. Under tiden kan ni läsa den artikel som nyligen fanns i The New York Times. Fantastiskt att vi finns med på ett litet hörn.

(Swedish below)

Today, DN (Dagens Nyheter – Sweden’s leading newspaper) published a contribution by me in their ”DN-Debate” column regarding the emission scenarios that the IPCC recommends climate researchers use when calculating future temperature increases. In climate research literature one often sees discussion of the scenario families A1, A2, B1 and B2 and in various situations it is common to see this temperature graph:

(Look at graph)

The scenario family A2 is discussed in my contribution to “DN-Debate” (read article in English below and read it in Swedish on “DN Debatt“).

The first time that we published a report discussing the IPCC’s emissions scenarios was in 2003 when my student Anders Sivertsson presented his diploma thesis (Study of World Oil Resources with a Comparison to IPCC Emissions Scenarios). Both New Scientist (read article) and CNN (read the news article) drew attention to this work. Those responsible for the IPCC report on emission scenarios dismissed our work with the comment/excuse that too much coal exists. Some thought that I should not discuss this question since it does not benefit the climate debate.

In the autumn of 2007 I was asked by the OECD whether I could write a report on future oil production. During this work the task was expanded such that I should also write a report on future emissions of carbon dioxide from fossil fuels (read the report). In May 2008 during the World Transport Forum in Leipzig I had the opportunity to deliver my report in person to Rajendra Pachuri, the current chairperson of the IPCC. Of course, I expected that the IPCC would subsequently want to contact me but they have been completely silent. The Swedish representative for the IPCC has received the report, as have political parties, individual politicians and other influential people around the world – the report is accessible for all. However, nobody appears to have reacted. It seems as though one may not criticise the IPCC.

The EU’s newly appointed Environment Commissioner Connie Hedegaard published the following statement last Saturday in the DN-Debate column:

”There are moments in history when the world can choose alternative paths. The Climate Conference COP15 in Copenhagen is one of the decisive moments: We can choose to take the road to green wellbeing and a more sustainable future. Or we can choose a path to to deadlock and not do anything at all about the climate negotiations, which will leave an enormous bill for our children and grandchildren to pay.”

Many believe that, in purely physical terms, two paths forward exist. One that continues straight ahead as before, “Business As Usual”, and an alternative path that veers off to a transformed energy system where renewable energy becomes necessary. Our research shows that two alternative paths do not exist. The “Business As Usual” path will soon collapse and that means that the path to a new energy system must be built now. Our hope is that the delegates in Copenhagen realise that only one path exists. I am also thinking about my grandchildren’s future.

DN-Debate
”The UN’s future scenarios for climate are pure fantasy”

In the year 2000, the UN’s International Panel on Climate Change (IPCC) published 40 different future scenarios in which emissions from oil, natural gas and coal were specified. In the past 9 years these scenarios have been the guiding star for the world’s climate researchers. The IPCC has described why these researchers should follow them. The scenarios “are built as descriptions of possible, rather than preferred, developments. They represent pertinent, plausible, alternative futures”. Despite the fact that emissions from fossil fuels vary widely between the scenarios, the IPCC regarded all the scenarios as equally likely.

Among these scenarios exist the future horror stories that people such as Al Gore have warned us about. These go by the name of “Business As Usual”. Climate calculations that are based on these emission levels give an average temperature increase of 3.5 °C above 1990 levels by 2100. Some of these scenarios exceed +6 °C.

Globally, human activity generates greenhouse gasses and emissions increase at the same rate as the population increases. Today, 57% of greenhouse gasses come from fossil fuel. The big issue in Copenhagen is future emissions from these fossil fuels. I have a different view of the situation than the IPCC and my view is based on scientific publications from the Global Energy Systems research group at Uppsala University, Sweden. We can now show that almost all of the IPCC emissions scenarios are improbable and that those scenarios described as “Business as Usual” are completely unrealistic. (Ten publications relevant to this article can be accessed from the home page of Global Energy Systems, www.fysast.uu.se/ges)

In May 2007 the Debate column of Dagens Nyheter [Sweden’s most widely read broadsheet newspaper] published my article on climate titled, “Severe climate change unlikely before we run out of fossil fuel”. An article with the title, “The Peak of the Oil Age” has recently been published in the scientific journal Energy Policy. From the research reported in that paper we can now state that there will be insufficient oil in future since production will decline. Therefore, emissions from use of oil will decline by at least 10% by 2030. This reduction will be even greater if the global economy is negatively affected.

The climate change negotiators main question should therefore be, “How will we use coal in the future?”.

Today’s coal production – hard coal and brown coal – is approximately 3000 million “tonne of oil equivalent” (toe). For the “Business as Usual” scenarios coal production must increase seven-fold by 2100. That is an increase of 600%. In the last 20 years, global coal reserves have been revised downwards by 25%. The most recent case was India that halved its declared reserves. The USA is the “Saudi Arabia of coal” with 29% of global reserves. The former Soviet Union has 27%, China 14%, Australia 9%, India 7% and South Africa 4% of global reserves. That means that 90% of the fossil coal reserves exist in these six nations. We can also assert that the same six nations today produce 86% of the world’s coal.

If emissions from coal are to increase by 600 percent this cannot occur without the USA – that has the world’s largest coal finds – increasing its coal production by the same amount. In an article published in May 2009 in the International Journal of Coal Geology we have studied the historical trends and future possible production of coal in the USA. The production of high-grade anthracite is decreasing while the production of brown coal in Wyoming is increasing. Future coal production is completely dependent on new coal mining in the state of Montana. According to the constitution of the USA, federal authorities cannot force Montana to produce coal. In Montana they do not want to produce coal since the mining will destroy the environment and large areas of agricultural land. If the constitution is changed and mining of coal in Montana does occur it is possible for the USA to increase its coal production by 40% but not by 100%. An increase of 600% is pure fantasy.

Today, the world’s largest coal producer is China. Its reserves of coal are half the size of the USA’s and China has no possibility of increasing its coal production by 100%. A 600% increase there is also pure fantasy. Russia, with the world’s second largest coal reserves, can increase its production significantly but the untouched Russian coal reserves lie in central Siberia in an area without infrastructure. Russia is not dependent on this coal for its own energy needs but if mining did begin there some time after 2050 it could only ever be equivalent to a small fraction of today’s global production. Therefore, it is impossible for global coal production to increase by 100% and 600% is, once again, pure fantasy.

In the spring of 2008 I discussed the climate question with the USA’s then ambassador to Sweden Michael Wood who was interested in our research. My suggestion for a partial solution was that the presidents of the USA and Russia should sign a bilateral treaty in which they guarantee that half of the remaining reserves of coal in each nation would remain unused. The people in Montana would celebrate and Russia’s future would not be affected. The agreement would mean that 25% of possible future emissions of carbon dioxide from coal would disappear.

Our conclusion is that the assumptions of coal use that the IPCC recommended that climate researchers refer to in calculating their future horror scenarios are completely unrealistic. The question is why at all these gigantic volumes of carbon dioxide emission are to be found among the possible scenarios. The IPCC bears a great responsibility for the fact that thousands of climate researchers around the world have dedicated years of research to calculating temperature increases for scenarios that are completely unrealistic. The consequence is that very large research resources have been wasted to little benefit for us all.

That fossil fuel reserves are insufficient to support the IPCC’s horror scenarios may alleviate somewhat our concerns about future climate. On the other hand, we must be even more concerned about future resource shortages. The shortage of oil can, for example, place even greater pressure on the rainforests through increased production of biodiesel from palm oil. The fact that the fossil fuel energy required until 2100 for the “Business as Usual” scenarios does not exist means that the world’s growing population needs a global crisis package to create new energy solutions. We must now – and with immediate effect – change the global energy system.

Kjell Aleklett
Professor of Physics, Global Energy Systems at Uppsala University

DN (Dagens Nyheter – Sveriges ledande tidning) publicerar idag på DN-debatt mitt inlägg om de utsläppsscenarier som IPCC rekommenderar att klimatforskare skall använda då man beräknar framtida temperaturökningar. I facklitteratur där klimatförändringar diskuteras är utsläppsscenarierna grupperade i familjerna A1, A2, B1, och B2 och mitt inlägg gäller familjen A2. I olika sammanhang ser man ofta denna temperatur graf.

Första gången som vi publicerade en rapport som diskuterade IPCC:s utsläppsscenarier var 2003 då min student Anders Sivertsson presenterade sitt examensarbete (Study of World Oil Resources with a Comparison to IPCC Emissions Scenarios). Arbetet uppmärksammades av New Scientist och CNN. Ansvarig för IPCC-rapporten om utsläppsscenarierna viftade bort anmärkningen med kommentaren att det fanns så mycket kol. Någon ansåg att jag inte skulle debattera frågan då det inte gagnade klimatdebatten.

Hösten 2007 blev jag tillfrågad av OECD om jag kunde skriva en rapport om framtida oljeproduktion. Under arbetets gång utökades uppdraget till att också skriva en rapport om framtida utsläpp av koldioxid från fossila bränslen. I maj 2008, under World Transport Forum i Leipzig, hade jag möjlighet att personligen lämna över rapporten till RajendraPachuri, nuvarande ordförande för IPCC. Självfallet räknade jag med att man skulle ta kontakt med mig men det har varit helt tyst. Svenska representanter för IPCC har fått rapporten, politiska partier, individuella politiker och aktörer runt om i världen har fått rapporten och den finns tillgänglig för alla. Det verkar som om ingen har reagerat, Det känns som om man inte får kritisera IPCC.

EU:s nyutnämnde miljökommissionär Connie Hedegaard gjorde i lördags följande uttalande på DN Debatt:

”Det finns ögonblick i historien när världen kan välja att gå olika vägar. Klimatkonferensen COP15 i Köpenhamn är ett av dessa avgörande ögonblick: Vi kan välja att gå vägen mot grönt välstånd och en mer hållbar framtid. Eller så kan vi välja en väg mot dödläge och inte göra något alls åt klimatförändringarna, vilket lämnar en enorm räkning för våra barn och barnbarn att betala.”

Många tror att det rent fysiskt finns två vägar, en som går rakt fram “Business As Usual” och en alternativ väg som viker av mot ett förändrat energisystem där förnybara energier blir nödvändiga. Vår forskning visar att det inte finns två alternativ, vägen rakt fram “Business As Usual” kommer att rasa samman ganska snart och det betyder att vägen mot framtidens energilösningar måste byggas nu. Vår förhoppning är att man i Köpenhamn inser att det bara finns en väg. Jag tänker också på mina barnbarns framtid.

During the past week Financial Times had an article under “Understanding Energy Policy” with the headline “The burning issue”. Under the subtitle “Reaching a peak: Debate over oil supplies rages on” they discuss our paper “The peak of the Oil Age” and made the following comment:

“What many of its critics miss, however, is that the IEA itself is also deeply worried. As Fatih Birol, the IEA’s chief economist, explained to the Financial Times recently: “The uncertainties with respect to remaining oil resources and investment are so great that we cannot be confident that it will be possible to continue to increase world production.” Indeed, Birol believes the world must make a huge effort to curb its dependence on oil.”

Yes, I know that Dr. Fatih Birol is worried about the future and I hope that our peer reviewed articles can help him to change the IEA’s path to the future. Read the article in Financial Times

(Swedish below)
One week ago we were visited by Malin Olofsson from the Swedish Science Radio. She was planning a program on Peak Oil. I was glad to see that she took the time to investigate the problems around Peak Oil. So far this year we have had 10 papers accepted for publication so there was a quite a lot to discuss. One of the papers addresses Sweden’s energy security and Denmark’s oil and gas exports. It came as a great surprise to her that Sweden is currently dependent on Denmark for our energy security. Today, this became one of the items on the morning news program. At the TV’s website they posted the following summary

Text page 119, SVT [Sweden’s Television], Wednesday 2 Dec 2009

Oil from Norway and Denmark running out

Sweden can become completely dependent upon Russia oil within 20 years according to researchers at Uppsala University.

“It is the oil companies’ responsibility to manage imports” the Energy Authority’s analyst Urban Kärrmark said to Echo.
That news item was a distilled version of the program that Science Radio sent at 12.10 PM, “Oil on the way to its end?”

This is how Malin Olofsson summarized the piece:

That Urban Kärrmark, the Energy Authority’s expert in this area, should give the answer he gave is quite remarkable. Since the Energy Authority funds part of our research one would expect that he would also take the time to listen and try to understand the research that we do. His actions can have serious consequences for Swedens’ future.

(Swedish)

För en vecka sedan hade vi besök av Malin Olofsson från vetenskapsradion. Hon planerade ett program om Peak Oil. Till min glädje tog hon sig tid att sätta sig in i problematiken runt Peak Oil. Hittills i år har vi fått 10 publikationer godkända för publicering så det var ganska mycket att diskutera. En av dessa handlar om Sveriges energisäkerhet och Danmarks olje- och naturgasexport. Det kom som en stor överraskning att Sverige just nu är beroende av Danmark för vår energisäkerhet. Idag blev detta en av morgonekots nyheter. På TV:s textsidor gjorde man följande sammanfattning.

Textsida 119, SVT, Onsdag 02 dec 2009

Oljan från Norge och Danmark sinar

-Det är oljebolagens ansvar att sköta importen, säger Energimyndighetens analytiker Urban Kärrmark till Ekot.

Inslaget var ett koncentrat av programmet som Vetenskapsradion sände kl 12:10:
Oljeeran på väg mot sitt slut? – (http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=2084268)

Så här sammanfattar Malin Olofsson inslaget:
”Enligt fysikprofessorn Kjell Aleklett vid Uppsala universitet nådde vi redan 2008 den globala oljetoppen, det som kallas peak oil och som innebär att oljeproduktionen av de lättillgängliga oljan nått sitt maximum. Att komma bort från vårt oljeberoende borde därför vara högt prioriterat bland politikerna enligt honom. Några som nu gör slag i saken är kommunpolitikerna Fredrik Sjöberg (m) och Boo Östberg (c) i Knivsta kommun. De har sett till att kommunen bland annat både köpt vindkraftverk och byggt cykelvägar. Kommunen skulle också kunna bli självförsörjande av mat visar kommuntjänstemännens beräkningar.
Men på energimyndigheten tycker oljexpertena inte att det behövs någon nationell plan för var Sverige ska få sin olja ifrån i framtiden. Det kommer oljebolagen och marknaden lösa av sig självt menar de.”

Att Urban Kärrmark som Energimyndighetens expert på området lämnar det svar som han gör är ganska anmärkningsvärt. Då Energimyndigheten betalar en del av vår forsning borde man förvänta sig att han tog sig tid att lyssna och försöka sätta sig in i den forskning som vi gör. Hans agerande kan få allvarliga följder för Sveriges framtid.

One year ago I was preparing the article ”Aviation fuel and future oil production scenarios”, (now published in Energy Policy) och i in November 2008 I was invited by IATA to Shanghai to a conference on the future of aviation fuel. In my presentation I discussed tourist aviation in the future and I mentioned that nations that invest heavily in expansion of air tourism, e.g. Dubai, would have considerable problems.

The company Dubai World is completely dependent on tourist travel to Dubai. The investments in projects such as artificial islands (shaped, among other things, to form a map of the world) and gigantic skyscrapers, were meant to be inhabited by rich tourists and business people that travel to Dubai by air. Even if the neighbouring emirate, Abu Dhabi, that has oil and money, gives new guarantees for Dubai’s debt, the fact remains that Peak Oil means that aviation cannot expand in future.

The investments that have been made in Dubai are based on prognoses similar to those that the International Energy Agency (IEA) makes every year. In this case what is important is not the latest edition of World Energy Outlook but the prognoses made 5 years ago. In 2004 the IEA considered that oil production in 2030 would be over 120 million barrels per day. The reality that we have now published in Energy Policy in our article The Peak Of The Oil Age is a maximal production of 75 million barrels per day in 2030.

In the future we will probably see many mistaken investments based on the overoptimistic prognoses from the IEA. The question is whether Dubai will be first of a long list.

(Swedish)

För ett år sedan arbetade vi med artikeln ”Aviation fuel and future oil production scenarios”, (nu publicerad i Energy Policy) och i november 2008 var jag inbjuden av IATA till Shanghai och till en konferens om framtidens flygbränsle. I mitt anförande diskuterade jag flygresor i framtiden och nämnde att länder som satsar på en expansion av flygresor, till exempel Dubai, skulle få stora problem.

Företaget Dubai World är helt beroende av turistresor till Dubai. Investeringen i konstgjorda öar, bland annat formade till en kartbild över världen, och gigantiska skyskrapor skall befolkas av rika turister och affärsmän som skall flyga till Dubai. Även om grannemiratet Abu Dhabi, som har olja och pengar, går in som ny garant för Dubai så kvarstår faktum att Peak Oil medför att framtidens flyg inte kan expandera.

De satsningar som man gjort i Dubai bygger på prognoser liknande de som International Energy Agency (IEA) gör varje år, och då gäller det inte årets upplaga av World Energy Outlook utan prognoser som man gjorde för till exempel för 5 år sedan. Då 2004 ansåg IEA att produktionen 2030 skulle vara över 120 miljoner fat om dagen. Den verklighet som vi nu publicerar i Energy Policy, the Peak of the Oil Age, anger en maximal produktion med 75 miljoner fat om dagen.

Vi kommer i framtiden att se många felsatsningar baserad på glädjeprognoser från IEA. Frågan är om Dubai kommer att bli först i raden.

The debate on “Peak Oil” continues today with full force in The Guardian. Today’s article is, once again, written by the newspaper’s energy editor Terry Macalister and is titled, Peak oil: Peak oil: the summit that dominates the horizon .

Among other things, Mr Macalister discusses the difficulties that the international oil companies have with replacing their annual production with new finds. This problem was discussed in 2007 in Fredrik Robelius’ thesis, Giant Oil Fields – The Highway to Oil: Giant Oil Fields and their Importance for Future Oil Production (page 115):

“Since 1997 the four companies (BP, Chevron, Exxon-Mobil and Royal Dutch/Shell) have together produced about 8.6Mbpd each year. This is despite an increase in the oil price from the low in 1998 of less than 13 dollar per barrel to over 50 dollar per barrel in 2005. From 1997, with the exemption of 1999, and up to 2002, the reserve additions were larger than the produced volumes of oil (figure 7.16). But when the price started to increase in 2003, the reserve additions dropped below the produced volumes. Thus, reserve replacement is negative and the companies produces from old discoveries, just as the world as a whole (chapter 5). To summarize, the four largest private oil companies have not succeeded in increasing neither production nor reserves despite an increase of the oil price and increased investments in exploration and production.”

At the end of the article, those activities that are now underway to open the eyes of the British government are discussed.

(Swedish)

Debatten on ”Peak Oil” fortsätter idag med full kraft i The Guardian. Dagens artikel är på nytt skriven av Terry Macalister, som är tidningens energiredaktör, och har titeln: Peak oil: the summit that dominates the horizon .

Han diskuterar bland annat de svårigheter som de internationella oljebolagen har att ersätta årets produktion med nya fyndigheter. Problemet diskuterades redan 2007 i Fredrik Robelius avhandling: Giant Oil Fields – The Highway to Oil: Giant Oil Fields and their Importance for Future Oil Production (page 115):

“Since 1997 the four companies (BP, Chevron, Exxon-Mobil and Royal Dutch/Shell) have together produced about 8.6Mbpd each year. This is despite an increase in the oil price from the low in 1998 of less than 13 dollar per barrel to over 50 dollar per barrel in 2005. From 1997, with the exemption of 1999, and up to 2002, the reserve additions were larger than the produced volumes of oil (figure 7.16). But when the price started to increase in 2003, the reserve additions dropped below the produced volumes. Thus, reserve replacement is negative and the companies produces from old discoveries, just as the world as a whole (chapter 5). To summarize, the four largest private oil companies have not succeeded in increasing neither production nor reserves despite an increase of the oil price and increased investments in exploration and production.”

Avslutningsvis diskuteras de aktiviteter som nu pågår för att öppna ögonen på den brittiska regeringen.