Iraks olja och framtid

Posted on November 14, 2008

0


(English will come)

Onsdagen den 13 november blir en dag att minnas. Under några timmar fick jag tillsammans med min forskargrupp möjlighet att i detalj diskutera Iraks olja med Dr Isaam A.R. al-Chalabi. Han har arbetat inom Iraks oljeindustri under 23 år och varit ordförande för SCOP, State Co. for Oil Projects, ordförande för INOC, Iraq National Oil Co, samt vice oljeminister och oljeminister för Irak. I samband med Kuwaitkriget avskedades han och flyttade då till Jordanien. Få personer kan ha bättre kunskaper om Iraks olja.


Figur 1: En sammanställning av fyndigheter i Irak och antalet fält som man hittat.

Jean Laherrere, f.d. exploaterings ansvarig för Total, har gjort en sammanställning av oljefynd i Irak. Vi kan se att under de år som Dr. al-Chalabi hade ledande befattningar i Irak ökade deras fyndigheter från 70 till 140 miljarder fat. Idag rapporteras att Irak har 115 miljarder fat i sina reserver och vår diskussion började med att diskutera just reservernas storlek. Finns det ”politiska fat” i reserven och hur har man kommit fram till just 115 miljarder fat?

År 1968 beslutades att Iraks reservsiffror skulle vara hemliga, men Dr. al-Chalabi verkade under sin tid för att man öppet skulle redovisa sina reserver. Under de år som han var ansvarig för Iraks reservsiffror påstod han att det inte fanns en enda gång som Saddam Husein beordrat att siffrorna på något sätt skulle revideras för att anpassas till något politiskt syfte.

Förutsättningen för att hitta olja är att det finns en geologisk struktur och i Irak finns det 525 strukturer att undersöka. Självfallet har man först valt de mest lovande och idag har men undersökt 125 strukturer. Då Dr. al-Chalabi var ansvarig för verksamheten hade Irak 40 seismiska team och 30 till 40 team som borrade efter olja. De seismiska undersökningarna var alla av 2D-karaktär och det var först 1990 som han fick möjlighet att införskaffa en 3D anläggning. Han ansåg att Irak fortfarande är ett jungfruligt land vad det gäller exploatering.

Ett exploateringshål, ett så kallat wildcat, kan vara torrt eller fullt med olja. Dr. al-Chalabi berättade att man var mycket framgångsrika och hela 73 procent av de brunnar som man borrade resulterade i nya fyndigheter, en fantastisk framgång som förmodligen är bland de största i världen. Trots svåra villkor pågick exploateringen under de åtta år som Irankriget pågick. Irak har också rättigheter att borra efter olja i en liten del av Persiska viken, men hittills har men inte gjort några borringar.

I juni 1990 samlades geologer och petroleumingenjörer för att utvärdera Iraks reserver. Geologer är vanligtvis optimister och man rapporterade att reserverna borde vara 140 miljarder fat. Då petroleumingenjörerna gjort en mer realistisk bedömning, med bland annat recoveryfaktorer av storleksordningen 15 till 25 procent, hamnade reserven på just 115 miljarder fat olja. Jämfört med Saudiarabien, som använder recoveryfaktorer som ligger över 50 procent, är det en mycket konservativt bedömning. En anledning till det konservativa synsättet var att man bara hade tillgång till 2D seismiska undersökningar.

I de strukturer som man undersökt har man bara gjort grunda wildcats, med modern djupborrningsteknik beräknar Dr. al-Chalabi att man kommer att hitta betydligt mer olja i de gamla strukturerna än i samtliga strukturer som återstod att undersöka. Siffran som nämndes var dubbelt så mycket. Med detta som riktmärke och att man kommer att hitta ytterligare 30 till 60 miljarder i de gamla strukturerna kan vi förvänta oss att Irak i framtiden har en potential på 45 till 60 miljarder fat, dvs maximalt två års global oljekonsumtion.

Dr. al-Chalabi ansåg att perioden 1973 till 1980 var Iraks gyllene oljeera. Då fanns det pengar och då var det fred i Irak. Från figur 1 kan vi också se att det också var en mycket framgångsrik period. Man hittade bl.a. fältet East Bagdad. I verkligheten bor en del av Bagdads befolkning på ett oljefält.

Vi diskuterade den geografiska fördelningen av reserverna och Dr. al-Chalabi ansåg att 60 procent finns i de södra delarna medan resten fördelar sig jämt mellan de norra och mellersta delarna.

Diskussionen gled över till produktion av olja. Då det Ottomanska riket slaktades efter 1:a världskriget skapades ett antal länder och kronan på verket blev Irak. Efter ett antal förhandlingar bestämdes att framtida inkomster från oljeutvinning skulle delas mellan Storbritannien, Frankrike, Holland och USA, ”The winner takes it all”. Iraks nationella oljebolag bildades och rättigheter att leta efter olja delades ut till välkända oljebolag. Efter ett antal politiska förändringar hade man en regering som 1961 bestämde att alla de rättigheter som inte använts skulle återkallas och kvar för de nationella oljebolagen blev bara de oljefält som var i produktion, ungefär 5 procent av den ursprungliga landytan. Under 1970-talet nationaliserades även denna del och de internationella oljebolagen slängdes ut. Man försökte starta en rättslig process utan framgång. Irak blev herrar över sin egen olja.

Inför mötet hade vi förberett ett scenario för den framtida produktionen, figur 2, som visar att det ganska enkelt går att höja produktionen till 5 miljoner fat om dagen, men det krävs investeringar.


Figur 2: Historiks produktion är hämtad från BP:s statistik och den framtida produktionen inkluderar översyn av dagens producerande fält plus lämpliga nya fält.

Produktionssiffrorna visar att krig på ett effektivt sätt har stoppat produktionen. Södra delen av fältet Rumaila ligger i Kuwait och totalt kan det röra sig om cirka 5 procent av fältets storlek. Var exakt gränsen går där i öknen har varit ett av tvisteämnena. Kuwait bestämde sig för att börja producera från sin del utan att det fanns någon överenskommelse med Irak. De geologiska förhållandena i fältet är sådana att om man pumpar i söder så kommer det att automatiskt att fyllas på från reservaren i norr, Iraks olja flödade över gränsen. För att motverka detta öppnades några produktionsbrunnar på den Irakiska sidan av gränsen. Många hävdar att oljeproduktionen i Rumaila var en av anledningarna till Iraks invasion av Kuwait. Idag har FN fastställt gränsen så att även de brunnar som tidigare fanns i Irak numera finns i Kuwait.

År 1979 fanns det långt framskridna planer på att öka produktionen till 6 miljoner fat om dagen. Krig och politik ändrade drastiskt dessa planer, men oljan finns ju kvar i marken och i slutet på 1980-talet började man på nytt att diskutera de gamla planerna. På nytt satte krig och politik käppar i hjulen.

Med marginella investeringar skulle dagens produktion, som kommer från 18 eller 19 fält, kunna ökas till 4 miljoner fat om dagen och med ytterligare investeringar i nya fält kan de gamla planerna förverkligas och Irak blir ett land med en oljeproduktion med 6 miljoner fat om dagen. Våra beräkningar är inte lika optimistiska, men vi har säkert inte alla siffror rätt.

Vi närmade oss den politiska delen av vår diskussion. Gång på gång kom Dr. al-Chalabi in på Iraks lag nummer 80 från 1961, den lag som fastställer att parlamentet måste godkänna att utländska bolag kan få äganderätt till oljan i Irak. Man diskuterar nu en ny oljelag som skall flytta över denna beslutsrätt till regeringen och motståndet är stort bland befolkningen.

Nyligen begärde man in anbud på utvinningsrätten på ett antal oljefält och det faktum att 125 bolag från hela världen lämnat in intresseanmälan visar att oljan i Irak är avgörande för den framtida globala produktionen. Dr. al-Chalabi tycker inte att dessa utländska bolag skall vara ansvariga för produktionen utan ansvaret skall finnas kvar i irakiska händer. Visst behöver man hjälp från serviceföretag och kanske också utländska oljebolag, men rätten att bestämma över oljan skall finnas kvar hos folket. Det som sker nu är att föra tillbaka Irak till tiden efter första världskriget. ”Om man nämner Irak tänker man på olja och om man nämner olja då tänk er man på Irak”.

Alan Greenspan, Colin Powell och fler och fler av de som satt vid rodret då USA invaderade Irak erkänner nu att kriget handlade om olja. Själv skrev jag en debattartikel i Uppsala Nya Tidning den 3 oktober 2002: ”Det krig som nu planeras mot Irak kan kläs i vilken kostym som helst och fås att lukta gott med hjälp av eau de cologne men då man lättar på knapparna i kavajen luktar det ändå olja.” Jag kritiserades då för mina åsikter men tänk så rätt jag hade.

Avslutningsvis diskuterade vi Iraks gasfyndigheter. Jämfört med reserverna i Iran och Qatar är de blygsamma. Mycket snabbt gick diskussioner över till att diskutera den överenskommelse som Shell nyligen skrev med det irakiska bolaget South Gas. Dr. al-Chalabi blev mycket upprörd och menade att Shell i princip får monopol på gasutvinningen i Irak och priset man betalade är bara en tiondel för något som på 20 år kan vara värt 40 miljarder dollar. Han var själv med och byggde upp infrastrukturen för gasen och menade att de reparationer som behövs är ganska begränsade. Iraks folk borde själv tagit hand om produktionen.

Detta är en del av den information som vi fick och som universitetsforskare känns det bra att Dr. al-Chalabi tyckte att det var helt OK om jag öppet diskuterade vårt samtal. Självfallet skall vi kritiskt granska de uppgifter som vi fått. Vad det gäller framtida fyndigheter i Irak så kommer man att hitta många fler oljefält, frågan är om man någonsin kommer att hitta några fler supergiganter. Idag har man fem.

Vistelsen vid Uppsala universitet avslutades med en föreläsning där ca 200 studenter, universitetsanställda, allmänheten och pressen också fick hör en del av det som vi diskuterade.


Kjell Aleklett och Isaam A.R. al-Chalabi

Debattinlägg i Uppsala Nya Tidning

UNT 3/10 2002

Krisen i Irak luktar olja

Det krig som nu planeras mot Irak kan kläs i vilken kostym som helst och fås att lukta gott med hjälp av eau de cologne men då man lättar på knapparna i kavajen luktar det ändå olja, skriver Kjell Aleklett.

Överste Bo Pellnäs har i UNT den 28/9 på ett förträffligt sätt beskrivit oljans betydelse för den amerikanska livsstilen och sedan kopplat denna livsstil till det kritiska läge som vi nu upplever i Mellanöstern. Slutkommentaren “Den amerikanska ekonomin står och faller med tillgång på billig olja” är helt riktig, men vi skall inte glömma att den svenska och europeiska ekonomin också står och faller med tillgång på billig olja. Att oljan finns med i spelet om Irak är helt uppenbart och det är därför förvånande att t ex Lars Adaktusson inte med ett ord berörde detta då Irakkrisen diskuterades i söndagens Agenda.

Fyndigheterna är fördelade
För miljontals år sedan bildades den olja som vi nu i stor hast förbrukar. Vi vet nu att oljan har bildats av ofantliga algblomningar runt ekvatorn. Kontinentalplattornas drift har sedan fördelat fyndigheterna till olika delar på jordklotet. Oljegeologerna vet med stor säkerhet var det finns anledning att borra efter olja. Det är lättast att hitta de största fälten och statistiken visar att man redan hittat de flesta stora gigantiska oljefälten. Ungefär 70 procent av jordens olja finns i dessa fält. Det faktum att oljan är en organisk produkt och inte ett mineral medför att man har möjlighet att uppskatta hur mycket råolja som naturen lagrade för miljoner år sedan. Med ganska stor säkerhet kan den uppskattas till 2 000 000 000 000 fat (2 000 gigafat). Ungefär 10 procent hamnade i USA, 10 procent i Ryssland men nästan 40 procent hamnade i Mellanöstern. USA har under 1900-talet förbrukat större delen av sin olja och i dag finns det bara 15 procent kvar. Trots att länderna i Mellanöstern exporterat kopiösa mängder olja finns det fortfarande 70 procent kvar att producera. Uttryckt i siffror betyder det att man i USA kan producera 26 gigafat medan man i Mellanöstern kan producera 526 gigafat. USA är nu tvingat att importera olja från Mellanöstern och behovet ökar för varje år. USA och övriga världen, inklusive Sverige, är helt beroende av import från Saudiarabien, Iran, Kuwait, Förenade Arabemiraten och Irak. Beroendet är så stort så att den som har kontroll över oljereserverna i Mellanöstern också har kontroll över världsekonomin.

144 dollar per fat
År 1998 gjorde Jamal Abdul Latif Ismail en intervju med bin Ladin. Av den framgår det klart att han anser att USA (symbol för västvärlden) genomfört “historiens största stöld” genom att köpa olja från länderna vid Persiska viken till ett alldeles för lågt pris. Då tyckte han att det rätta priset på olja skulle vara 144 dollar per fat vilket kan jämföras med Opecs riktmärke 25 till 30 dollar per fat. Usama bin Ladin ansåg också att oljeimportörernas skulden till varje rättrogen muslim är runt 300 000 kr. Skulden för denna plundring får framförallt USA och kungafamiljen i hans hemland Saudiarabien. Utan amerikanskt stöd skulle deras makt ha varit noll. I bin Ladins ögon är därför USA den store fienden. Utan amerikansk närvaro i Mellanöstern skulle arabländerna få kontroll över världsekonomin. Samtidigt är man helt beroende av oljeinkomsterna och utan en fungerande världsekonomi blir det inga inkomster. Det fanns inga möjligheter för bin Ladin att jaga bort USA med militära medel. Valet blev i stället terrorismens fruktade och förkastliga vapen. Det betyder att den terroristbekämpning som vi nu upplever i förlängningen är en kamp om kontrollen över oljan i Mellanöstern.
Makten över spelet ökar

Av den råolja som finns kvar att producera på jorden finns ungefär 10 procent i Irak och 20 procent i Saudiarabien. FN:s embargo tvingar Irak att spara på sin olja och i förlängningen medför embargot att deras makt i spelet om oljan kommer att öka för varje år som går. Det är därför inte förvånande att de andra länderna runt Persiska viken vill att embargot skall upphöra. Tänk er Mellanöstern utan oljans strategiska betydelse. Tror ni att världens enda supermakt då skulle acceptera en nota för den militära närvaron som är tio gånger större än värdet av den olja man importerar? USA, och i förlängningen Europa och Sverige, kommer aldrig att släppa kontrollen över oljan i Mellanöstern. Det krig som nu planeras mot Irak kan kläs i vilken kostym som helst och fås att lukta gott med hjälp av eau de cologne, men då man lättar på knapparna i kavajen luktar det ändå olja.

Kjell Aleklett
Professor i fysik vid Uppsala universitet
UNT 3/10 2002

Posted in: Dagsaktuellt