The Oil and Gas Network / Nätverket Olja & Gas

Posted on February 3, 2009

1


The [Swedish] Energy Authority decided in 2001 to establish “NOG”, The Network for Oil and Gas. This was the initiative of Andres Muld and the first meeting was organized by Gunnar Agfors who had just completed a report on oil supply for the “IVA”, the Academy of Engineering Science.
During the spring of 2001 oil and natural gas were made a topic of discussion by the publication of four “Focus” debate articles penned by me (in Swedish):
“Half of the crude oil is gone” (1 March 2001),
“Oil shortage threatens our civilization” (22 March 2001),
“Soon we are in Putin’s arms” (18 April 2001) and
“Gas shortage will force the advance of nuclear power” (20 May 2001).

At the first NOG meeting Gunnar described his report for the IVA. We in ASPO had just introduced the term “Peak Oil” in our first newsletter in January 2001 and it was at this meeting that Peak Oil was presented for the representatives of Sweden’s energy authorities. I noted that we expected a maximum of global oil production around 2010 and the volume we discussed then was 87 million barrels per day. At this meeting there were around 15 participants. Today “Peak Oil” is an expression known around the world and NOG has 550 members from all over Sweden.

This year’s first NOG meeting had the theme, “Europe’s future gas supply – security or expectation of new crises?” A summary of the meeting was eventually posted on NOG’s website. Of course, Russia was high on the agenda. Personally, I would like to discuss the presentation given by Professor Nodari A. Simonia.

Professor Simonia (Director, Academician, Head of International Section, Russian Academy of Sciences) was one of Putin’s energy advisors when he was president and it was extremely interesting to hear a Russian version of the problems that Europe faces.

First he discussed Russia’s contribution to the gas that EU-27 uses. The EU produces 39% of the gas that it uses. Through imports Russia contributes 26%, Norway 16%, Algeria 10% and the remaining 9% comes from a number of lesser suppliers. Today, Russia represents 42% of imports but some years ago it was over 60%. The conclusion was that the EU-27 today is less dependent on Russian gas than previously. With increased need and more suppliers he anticipated that dependence on Russia would decrease further. If one looks at the numbers this is correct but the fact remains that Russia is, and will continue to be, the most important export nation.

When it comes to energy security there are two sides to the coin. The EU-27 wants to be sure that it will receive gas from Russia but Russia wants to be sure that it can sell gas to the EU-27. Professor Simonia mentioned several times that Russia required enormous investments and that guaranteed delivery was necessary to get investors to supply the needed capital.

Since we are currently engaged in a detailed study of Europe’s future gas supply we fully appreciate these demands. Unlike oil, Russian natural gas export volumes are significantly less than Russian domestic consumption. One can say that they export their excess production. In coming years this excess production will decrease. To hold it at a constant level or even to increase it requires that they begin production from the Yamal peninsula and later also from the Stockman field. Both projects are technically complicated and very expensive. From a Russian viewpoint one can say that these investments are being made so that the EU-27 will get the gas they need. Therefore, to require a mutual acceptance of responsibility is a logical demand.

Many consider that one cannot rely on Russian deliveries in the future. But the fact is that there is historical support, even from czarist times when they exported wheat, that Russians stand by their delivery contracts. The two sides of the coin are that the EU-27 are dependent on Russia and Russia is dependent on the EU-27. I myself have given warnings about dependence on Russia but the question is whether we must lay some of our history aside and look to the future. Historically, Sweden has had armed conflict mainly with Denmark and Russia. Today, Denmark and Russia are Sweden’s largest energy exporters. (Sweden imports 100% of its natural gas and more than 25% of its oil from Denmark.) To be dependent on our former enemy Denmark is now regarded as OK but when considering Russia there are many who are doubtful. There is still quite of lot of work to do on that front.

Professor Simonis concluded his presentation with a very personal contribution on relations between the West and Russia. When Putin became president he was initially positive towards the West. But he felt that he was ignored. That has cast the chill over relations that many experience today. Let us now hope that the change of leadership in the USA will bring with it a thaw.

(Swedish)

Energimyndigheten beslutade 2001 att bilda NOG, Nätverket Olja & Gas. Initiativtagare var Andres Muld och det första mötet organiserades av Gunnar Agfors, som just färdigställt en rapport för IVA, Ingenjörsvetenskapsakademin, om oljeförsörjning. Värd för mötet var Christer Björklund på Ångpanneföreningen.

Under våren 2001 fördes olja och naturgas in i den svenska debatten genom att Brännpunkt godkände fyra av mina debattartiklar:

Hälften av råoljan är slut, 2001-03-01
Oljebrist hotar vår civilisation, 2001-03-23
Snart är vi i Putins armar, 2001-04-18
Gasbrist tvingar fram kärnkraft, 2001-05-20

Gunnar redogjorde för sin rapport för IVA. Vi i ASPO hade introducerat begreppet ”Peak Oil” genom att det första nyhetsbrevet skrevs i januari 2001 och det var här på detta möte som Peak Oil presenterades för representanter för Sveriges Energimyndigheter. Jag markerade att vi förväntade oss ett maximum av den globala oljeproduktionen runt 2010 och volymen som vi diskuterade var 87 miljoner fat om dagen. På detta möte var vi kanske 15 deltagare. Idag är ”Peak Oil” ett uttryck som flyger runt världen och NOG har 550 medlemmar från hela Sverige.

Årets första möte med NOG hade temat ”Europas framtida gasförsörjning – trygghet eller väntan på nya kriser?” Ett referat av seminariet kommer så småningom på NOG:s hemsida. Självfallet stod Ryssland högt upp på agendan och personligen vill jag diskutera det föredrag som Professor Nodari A. Simonia höll.

Professor Simonia, Director, Academician, Head of International Section, Russian Academy of Sciences, var en av Putins energirådgivare då han var president och det var fantastiskt intressant att får en rysk version av de problem som Europa har framför sig.

Först diskuterade han Rysslands del av den gas som EU-27 använder. Inom EU produceras 39% och av importländerna bidrar Ryssland med 26%, Norge med 16%, Algeriet med 10% och övriga 9% kommer från ett anta mindre leverantörer. Idag står Ryssland för 42% av importen, men för några år sedan var det över 60%, och slutsatsen blev att EU-27 är idag mindre beroende av Rysk gas än vad de var tidigare. Med ett ökat behöv och fler aktörer räknade han med att det Ryska beroendet skulle minska. Siffermässigt är det riktigt, men faktum kvarstår att Ryssland är och kommer att förbli det viktigaste exportlandet.

Då det gäller energisäkerhet finns det två sidor av myntet. EU-27 vill vara säkra på att man får gas från Ryssland, men Ryssland vill också vara säkra på att man får sälja as till EU-27. Professor Simonia nämnde flera gånger att man stod inför gigantiska investeringar och att en garanterad leverans var nödvändig för att få investerare att ställa upp med det kapital som behövs.

Eftersom vi just nu håller på med en detaljerad studie av Europas framtida naturgasförsörjning har vi full förståelse för dessa krav. Till skillnad från olja är den ryska naturgasexporten betydligt mindre än den inhemska konsumtionen. Man kan påstå att man exporterar sitt överskott. De kommande åren kommer detta överskott att minska och att hålla det konstant eller till och med öka kräver att man får igång produktionen från Yamalhalvön och senare också från Stockmanfältet. Båda projekten är tekniskt komplicerade och väldigt dyra. Med ryska ögon kan man säga att dessa investeringar görs för att EU-27 skall få sin gas. Att då kräva ett ömsesidigt ansvarstagande blir ett logiskt krav.

Många anser att man inte kan lita på ryska leveranser i framtiden, men faktum är att det finns historiska belägg ända från tsartiden, då man exporterade vete, att man håller sina leveransavtal. De två sidorna av myntet är att EU-27 är beroende av Ryssland och Ryssland är beroende av EU-27. Jag har själv varnat för det Ryska beroendet, men frågan är om vi inte måste lägga en del av vår historia på hyllan och titta framåt. Historiskt har Sverige framförallt krigat mot Danmark och Ryssland. Idag är Danmark och Ryssland Sveriges största energiexportörer (Sverige importerar 100% av sin naturgas från Danmark och vad det gäller olja så är det mer än 25%). Att vara beroende av den forna fienden Danmark är idag OK, men vad det gäller Ryssland finns det många som är tveksamma. Det finns fortfarande en hel del att göra.

Professor Simonis avslutade sitt föredrag med ett mycket personligt inlägg om relationer mellan Väst och Ryssland. Då Putin blev president var han från början positiv till Väst, men kände att han ignorerades. Detta har skapat den kyla som många upplever idag. Låt oss nu hoppas på att maktbytet i USA kommer att medföra en upptining.

Posted in: Dagsaktuellt