Misslyckandet i Köpenhamn

Posted on March 9, 2010

12


(English will come)

Den 15 november 2009 framförde jag på Brännpunkt åsikten att man skulle misslyckas vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och anledningen var att man inte diskuterade helheten i ”den globala välfärdsekvationen”. Man glömde bort mat och ekonomi. SVT har nu i programmet ”Dokument utifrån” skildrat vad som pågick bakom kulisserna inför klimatförhandlingarna och man försöker hitta en orsak till haveriet. Vi får följa två av huvudpersonerna i spelet bakom kulisserna. Den som varit ansvarig för att ta fram ett förslag till avtalstext var Michael Zammit Cutajar, men spindeln i nätet var Laurence Tubinan från Frankrike, grundare av det franska institutet för hållbar utveckling och internationella relationer. I dokumentärfilmen “Klimatförhandlingen” får vi följa aktörerna bakom kulisserna.

Resan börjar i Bonn juni 2009 där 192 länder samlas under FN:s ledning för att förhandla fram en avtalstext. Förutsättningarna är att industriländerna fram till 2050 skall ha minskat sina utsläpp med 80%, utvecklingsländerna skall med minst 40% och i de fattigaste länderna skall ha en tillväxt som skall vara koldioxidfri. De globala utsläppen måste minska utan att den ekonomiska tillväxten bromsas och de länder som drabbas måste få hjälp. Sedan skall man också lösa frågan: ”Vem skall betala och hur mycket och på vilket sätt?” Nu sex månader innan Köpenhamnmötet kan spelet börja.

Av världens länder är det bara EU som förbundit sig att minska sina utsläpp med 20% fram till 2020 och en överenskommelse enligt de ambitiösa målen som anger en minskning med 80 fram till 2050 är långt borta. Det framgår att alla delegater tror på IPCC, som säger att man fram till 2100 kan fortsätta att öka utsläppen i samma takt som man gör i dag. Peak Oil, Peak Gas och Peak Coal finns inte på agendan. Liksom att ifrågasätta en temperaturökning med 6 grader. En minskning av framtida koldioxidutsläpp kan bara åstadkommas genom politiskt bindande beslut. Japan tar till orda och meddelar att man är redo att minska sina utsläpp med 8% fram till 2020, men länder med stora utsläpp, USA, Kina och Indien, är tysta. I kulissen rör sig Laurence Tubinan och hon försöker få reda på om Kina och USA har en egen agenda. Den stora frågan är vem som skall bli vinnare och vem som kall bli förlorare. Om Kina och USA sluter ett eget avtal kan EU vara en av förlorarna och maktkampen mellan Kina och USA blir påtaglig. Man lämnar Bonn utan att ha kommit ett steg närmare en text som alla kan enas om.

Under sommaren kommer flera utspel och det verkar som om de stora aktörerna är villiga att enas om att tvågradermålet år 2050 är viktigt att uppnå. Hur man skall nå dit är fortfarande en öppen fråga. Japan meddelar helt plötsligt att man är villiga att minska sina utsläpp med 25% fram till 2020. Kina säger att man skall minska sina utsläpp per bruttonationalfaktor, men med en kraftig ökning av BNP betyder det ändå ökade utsläpp.

Bankock är sista anhalten inför Köpenhamn. Avtalstexten och de ekonomiska ramarna diskuteras. Det framkommer tydligt att världens fattiga länder måste vara med på uppgörelsen men avstånden är gigantiska. Regnskogens framtid är en avgörande faktor. Helt plötsligt framför EU åsikten att man vill ha ett helt nytt protokoll som skall ersätta Kyotoprotokollet, med de tongångarna vill USA in höra på, men framför nu en egen linje. Man vill ha frivilliga åtaganden och inga sanktioner, en frivillig grön klimatfond skall ge utvecklingsländerna det kapital som man behöver. EU vill ha en helt annan lösning, men det verkar som USA har tagit över initiativet. Förhandlingarna pågår in i det sista och det är uppenbart att man inte kommer att nå fram till någon gemensam text.

Så är vi framme i Köpenhamn. IPCC säger att mötet i Köpenhamn är ett stort steg framåt. Man hoppas det skall representera världens samstämmiga vilja att ta sig an ett gemensamt problem. Man tror att mötet skall bli en vattendelare för mänskligheten. 15000 delegater samlas i Bella centrum och under två veckor skall man komma fram till en historisk lösning på klimatkrisen. Dessutom finns det 20000 observatörer och 3000 journalister på plats. FN kan konstatera att 119 statschefer har anmält att man skall komma och Köpenhamn blir en belägrad stad. För Michael Zammit Cutajar och Laurence Tubinan närmar sig sanningens ögonblick. Skall två års arbete leda till en framgång eller var allt förgäves? Helt plötsligt lägger Danmark fram en text som man börjar diskutera, men den förkastas snabbt av utvecklingsländerna. Dagen innan ministrarna skall anlända finns det ingen text att förhandla om men då fattar Michael Zammit Cutajar på nytt pennan och utformar ett nytt förslag. Hela natten pågår det förhandlingar om texten och kl 8:30 på morgonen delas den nya texten ut. Man stänger dörrarna till förhandlingarna och TV- kamerorna får stanna utanför. Efter två timmar meddelar Kina att man kan acceptera texten och det samma säger utvecklingsländerna, ministrarna kan komma. Utanför Bella centrum stiger temperaturen och 100000 demonstrerar och till slut beslutas att miljöorganisationernas delegater måste lämna Bella centrum.

Nu kan texten presenteras för ministrarna men innan Michael Zammit Cutajar får en möjlighet till detta har den danske ordföranden tagit till orda och på nytt framföret en egen text som möter stort motstånd bland delegaterna. Man anser att det är odemokratiskt att inte föra fram den text som man arbetat med under två år. Man vill godkänna den text som Michael Zammit Cutajar utarbetat som förhandlingsunderlag. Då bordlägger ordföranden mötet. Många anser att vad som sker är att vika sig för USA och ett fiasko i Köpenhamn är nära. Efter påtryckningar får Danmark ge sig och den förhandlade texten kommer äntligen fram på förhandlingsbordet. Michael tackas för sitt arbete och man är äntligen framme vid finalen i förhandlingarna. Världens miljöministrar kommer in på podiet men det finns ingen överenskommelse då världens statsministrar anländer. På mindre än 24 timmar måste man nu enas. Brasiliens president Lula da Silva säger att han tror på Gud, han tror på ett mirakel och att han vill delta i detta mirakel. Till sist stiger president Obama upp i talarstolen:
Om inget görs åt klimatförändringarna blir det ett oacceptabelt hot mot vår säkerhet, vårt ekonomiska system och vår planet. Frågan är nu om vi ska gå vidare eller splittras. — Vi är redo att gå vidare idag. Det är bättre för oss att agera än att diskutera.
Det framgick tydligt att USA hade fattat ett beslut och att övriga världen nu kunde ställa in sig i ledet. Det unika händer att 28 av världens ledare sätter sig ner och förhandlar med ett blankt papper framför sig. Två års förhandling om en text är bortkastat. Man diskuterar nu några få punkter. Ju längre tiden lider utvattnas texten alla utsläppsnål stryks liksom övriga krav. Kvar blir att varje land skall redovisa sina egna åtgärder för att minska utsläppen. EU hade hoppats på ett helt annat avtal och kan nu känna sig som förlorare, USA har tagit över.

Texten har krympt till tre sidor.
• Temperaturen får inte stiga mer än två grader men inga åtgärder preciseras.
• Alla miljömål i siffror försvinner, kvar finns bara frivilliga åtaganden.
• Utvecklingsländerna går med på kontroll av sina åtgärder, men då utan några som helst sanktioner.
• En finansiering med 30 miljarder dollar under tre år finns med i beslutet.
• Preliminärt skall 100 miljarder per år anslås från 2020, men fördelningen återstår att bestämma.
• Regnskogarna skall diskuteras nästa år.

Efter 12 timmars debatt tar man Köpenhamnsöverenskommelsen till protokollet dock utan att godkänna den. Man kan konstatera att Michael Zammit Cutajar arbetat under två år för att ta fram en text men att han misslyckades.

Nu återstår det bara ett hopp för framtidens klimat och det hoppet är är ”Peak Oil”, ”Peak Gas” och ”Peak Coal”. Den cirkus som pågått i FN:s regi de senaste två åren har förmodligen varit en onödig föreställning. Sommaren 2007 fick jag i uppdrag av Transport Forum, en underorganisation till OECD, att skriva en rapport om framtidens koldioxidutsläpp utifrån resursbegränsningar. Jag kan bara beklaga att man inte tog min rapport till OECD på större allvar.

Posted in: Dagsaktuellt