Rossis energikatalysator – en stor bluff eller helt ny fysik?

Man har uppmanat mig att kommentera det som i Ny Teknik kallas för Rossis energikatalysator och det skall bli ett nöje att göra det eftersom jag måste plocka fram mina kunskaper från den tid då jag forskade på olika kärnreaktioner. Det kommer att bli en ganska detaljerad genomgång.

Först vill jag nämna att professor Sven Kullander, som är ordförande i Kungl. Vetenskapsakademins energiutskott, sedan i början av året också är professor emeritus i min forskargrupp vid Uppsala universitet. Han sitter i rummet bredvid mitt så diskussionen om Rossis experiment har varit på tapeten varje gång vi träffats de senaste veckorna. Jag försöker hela tiden vara så kritisk som möjligt samtidigt som det är lite spännande att vara ganska nära centrum av något som antingen är en stor bluff eller något nytt spännande. Det finns många forskare som kritiserar Sven för att han överhuvudtaget beblandar sig med experimentet, men som forskare har vi också ett ansvar att undersöka om påstådda fenomen är verkliga eller ett falsarium. Att Sven blivit involverad är ganska naturligt då han är ordförande i KVA:s energiutskott och om någon tror att han har accepterat resultaten då har de helt fel, men genom att få närvara och undersöka så öppnas också en möjlighet att bekräfta eller förkasta. Som forskare vill man ha en förklaring på det som händer och just nu ser vi inte någon förklaring med de kunskaper som vi idag har om kemi och fysik. Det kan vara helt ny fysik som måste förklaras eller en bluff som måste avslöjas. Här kan ni läsa den reserapport som Sven Kullander skrivit.

Det största problemet är att det finns en ”svart låda” i centrum av anläggningen och Rossis vägrar att öppna på locket innan han har patent på uppfinningen. Han är ingenjör, en skicklig ingenjör, och han tänker som en ingenjör. Som forskare prioriterar man ära och berömmelse och forskningsresultat publiceras så att alla kan läsa och förstå. Självfallet finns det möjlighet att göra vissa mätningar och bestämma vissa parametrar, men hjärtat i anläggningen finns inbäddad i ett hölje av bly, och blyhöljet är den svarta lådan. Sven och jag diskuterade experimentet innan han åkte till Italien och idag har vi på nytt diskuterat vad man såg och registrerade. Att beräkna hur mycket energi det går åt att värma vatten till kokpunkten och hur mycket energi det går åt att förånga vatten tillhör elementär termodynamik så producerad energimängd är OK. Det är dags att titta på den svarta lådan.

Då Rossi var i Uppsala för några veckor sedan hade han med sig två prover. Det ena var nickelpulver så som det ser ut innan det placeras i den svarta lådan och det andra var ett prov som enligt uppgifter hade varit bränsle i energikatalysatorn under två och en halv månad. Energieffekten under tiden angavs och total energimängd kan beräknas. Forskare på Ångström har undersökt vad det använda bränslet innehöll förutom nickel och man kom fram till att det var 10% koppar och att isotopförhållandet för koppar var ungefär det samma som i naturlig koppar, 70/30. Kända kemiska reaktioner kan inte förklara den mängd energi som uppmätts. En kärnreaktion kan förklara energimängden, men den kunskap som vi idag har säger att denna reaktion inte kan äga rum. Det är dags att plocka fram mina kärnfysikaliska kunskaper.

Nickel är ett grundämne med 28 protoner och antalet protoner bestämmer vilken laddning som atomkärnan har, +28. Väte har laddningen +1 och Coulumbkraften gör att två positivt laddade partiklar stöter bort varandra. Det betyder att i ett prov där det finns väte och nickel och där väte rör sig med termisk energi så kan det inte ske en kärnreaktion. Den energimängd som uppmäts kan förklaras med en kärnreaktion men den kunskap som vi har om kärnreaktioner sätter stopp för de kärnreaktioner som kan förklara energimängden. Det är detta faktum som gör att många är kritiska mot Sven Kullander för att han överhuvudtaget bryr sig om Rossis. Ni som har följt min kamp för Peak Oil vet att jag inte är rädd för utmaningar, men då jag är kärnfysiker måste jag vara kritisk och plocka fram allt som visar att det inte kan vara sant.

Det faktum att Nickel har 28 protoner gör att atomkärnan är extra stabil och vi har många nickeisotoper som är stabila, de genomgår inte radioaktivt sönderfall (korekt benämning är joniserande strålning men media använder inte detta uttryck). De stabila nickelisotoperna är Ni-58 (68.1%), Ni-60 (26.2%), Ni-61 (1.1%), Ni-62 (3.6%), Ni-64 (0.9%). I den reserapport som finns tillgänglig på Ny Tekniks hemsida kan vi läsa att i det prov som Rossi lämnade i Uppsala finns det 10% koppar med isotopfördelningen 70/30. Koppar har två stabila isotoper, Cu-63 och Cu-65, och dessa två isotoper kan bildas av Nickel om en vätekärna, som har massan 1, slås samman med Ni-62 respektive Ni-64. Om det ursprungliga provet är naturligt nickel så utgör Ni-62 och Ni-64totalt tillsammans 4.5% av provet och om alla dessa nickelisotoper omvandlas till koppar så får man bara 4.5% koppar och inte 10% som uppmätts. Om alla Ni-62 och Ni-64 omvandlas till koppar skulle man få isotopfördelningen 80/20 vilket är nära den naturliga sammansättningen 70/30.

Man har föreslagit att koppar kan ha bildats genom att Ni-58 blir C-59 som sönderfaller till Ni-59 som i sin tur plockar upp en vätekärna så att Cu-60 bildas som sönderfaller till Ni-60 som plockar upp en vätekärna så att Cu 61 bildas som sönderfaller till Ni-61 som i sin tur plockar upp en vätekärna och bildart Cu-62 som sönderfaller till Ni-62 som plockar upp en vätekärna och bildar Cu-63 som är stabil. Om denna reaktionskedja skulle vara verklig trots att ingen av de reaktioner som jag nämner kan ske med den kunskap som vi har idag, då skulle isotopfördelning Cu-63/Cu-65 vara större än 80/20, förmodligen närmare 99/01. Just nu är min slutsats att den isotopfördelning som uppmätts och det faktum att man har 10% koppar visar att provet är kontaminerat med naturligt koppar. Självfallet är jag villig att ändra min åsikt om det går att visa att jag har fel.

Om de reaktioner som diskuterats här sker i verkligheten så kommer det att bildas produkter som är kraftigt radioaktiv och det är dessa radioaktiva produkt som sönderfaller och avger värme. Det är liknande process som ger upphov till härdsmälta i de Japanska kärnreaktorerna men skillnaden är att det bara tar någon timmar innan ”den nya reaktorn” kallnar. Det faktum att det finns bly runt hjärtat i anläggningen kan indikera att vi har radioaktivt sönderfall som bromsas in i bly så att det blir varmt och att denna värme värmer vattnet. Om jag kunde montera upp Rossis energikatalysator i källaren på Ångströmlabboratoriet, montera lämpliga detektorer så att man direkt kan mäta pulsen på hjärtat i anläggningen, då skulle det vara enkelt att registrera vilka gammaenergier som provet alstrar. De radioaktiva isotoper som kan bildas, speciellt Cu-59, sönderfaller genom betaplussönderfall och vid detta sönderfall har man alltid gammaenergin 511 keV, en energi som är enkel att detektera. Hittills har man inte detekterat detta sönderfall.

Vad blir slutkommentaren? Det vattenflöde som passerade hjärtat av anläggningen har värmts upp så att flödet förångas och det finns idag inga kemiska processer som kan förklara detta energiflöde om hjärtat innehåller de komponenter som Rossi anger. Han har ännu inte berättat hela hemligheten. De kärnreaktioner som är tänkbara kan inte förklara mängden koppar med den isotopsammansättning som uppmätts. Om det sker en infångning av en vätekärna, som med dagens kunskaper inte är möjlig, då kommer det att bildas radioaktiv strålning i form av gammastrålar. Med känd teknologi skulle det vara enkelt att registrera denna strålning.

Låt oss avslutningsvis leka med tanken att man hittat ett nytt sätt att koka vatten, hur kan detta påverka den framtida energiförsörjningen? Idag använder vi fossila bränslen och uran för att koka vatten och i en kärnreaktor kommer energin från fissionsfragmentens rörelse då uran klyvs och från radioaktivt sönderfall hos fissionsfragmenten, den så kallade resteffekten. Det vi diskuterar här kan jämföras med resteffekten, dvs 10-15 procent av energin hos en kärnreaktor i drift. För att få ett energiflöde av betydelse måste det byggas anläggningar av ett kärnkraftverks storlek och antalet måste bli ganska många.

Vad skall vi göra som forskare? Skall vi säga tokerier som många gör idag eller skall vi försöka att förstå vad som händer? Själv har jag inget emot att avslöja en bluff, eller vara med och verifiera något som ingen kan tänka sig. Båda ytterligheterna tillhör det som gör livet som forskare otroligt intressant.

(Läs Sven Kullanders inlägg till bloggen som jag nu lyter in som del av den samma)

Sven Kullander

Postat den 2011/04/09 kl. 6:16 f m
Jag har liksom Kjell en bakgrund med viss anknytning till Rossis experiment som bygger på att atomärnor, väte och nickel, ska kunna reagera på atomkärnnivå. Mitt ämnesområde var högenergifysik = kärn och partikelfysik. Under en del av 60-talet jobbade jag med direkta kärnreaktioner, med utslagning av protoner från atomkärnor, också i området kring nickel. Speciellt de yttre protonskalen var av intresse, deras utsträckning och bindning.

För mig är den onormalt stora energiproduktionen som jag bevittnat på plats i Bologna omöjlig att förklara med rådande erfarenhet. Däremot är det relativt enkelt att visa att om det ändå skulle ske, nämligen att om det bildas en annan kärna än nickel-58, ursprungskärnan, blir energivinsten ca 8 MeV per reaktion; varje nukleon, proton och neutron, är i massområdet ifråga bunden med i genomsnitt 8 MeV. Om en fri proton, en av protonerna i molekylärt väte binds och detta leder till en annan stabil kärna nickel-59, frigörs ca 8 MeV. Motsvarande energivinst gäller om de andra isotoperna skulle vara inblandade. Det rör sig om en exotermisk reaktion oavsett vad det nu är för slags process.

Kjell påstår att många forskare kritiserar mig eftersom jag beblandar mig med experimentet, något som förvånar mig eftersom det är nödvändigt att komma inpå för att över huvud taget på ett rationellt sätt kunna utreda och diskutera om det hela är sant eller falskt. Annars blir diskussionen hypotetisk. Och förutom att jag är nyfiken på,ingår det också i mina arbetsuppgifter inom Vetenskapsakademiens energiutskott att ha en omvärldsbevakning av energiområdet.

Detta sagt, jag var verkligen mycket kritisk i mina första kontakter med Rossi som förmedlades av Ny Tekniks reporter Mats Lewan som själv är civilingenjör i teknisk fysik.

Efter ett stort antal frågor från min sida till Rossi blev jag tillsammans med Hanno Essen, ordföranden i föreningen Vetenskap och folkbildning,inbjuden till Bologna för att på plats få svar. Syftet var dels att se om det verkligen var onormalt stor energiproduktion och dels att lära känna de människor som varit involverade; var de suspekta eller var de normalt tänkande och undrande över det som tycks hända.

Tillsammans med Hanno Essén, besökte vi Bologna den 28-30 mars. De mätningar vi följde finns redovisade i vår reserapport som kan laddas ner från Ny Teknik. Mätningarna var klassiska med mätning av vattenflöden, temperaturförändring och ångbildning. Både Hanno och jag följde såväl kalibreringar, uppstart och jag följde genomförande fram till avslutning. Temperaturer monitorerades kontinuerligt.

De uppmätta 25 kWh under ca 6 timmars körning kan inte förklaras som en kemisk process. 25 kWh svarar ungefär mot energiinnehållet i 2500 cm3 olja (I reserapporten har jag angivit ett något högre värde, något som Kjell påpekat, han använder den siffran ofta). Men det finns bara 50 cm3 volym i bränslekammaren. Så om kammaren varit helt fylld med något ”brännbart”, måste energidensiteten per liter ha varit 20×25=500 kWh per liter eller per kg med ett material av densitet ett. Det finns ingen kemisk substans med den energidensiteten! Hade det varit myoniska atomer hade et gått bra. Atomära och molekylära energiprocesser ligger i energiområdet elektonvolt per reaktion medan kärnprocesser handlar om mega-elektronvolt per reaktion. Det är ca en miljon gångers skillnad i ennergiutbyte räknat per massenhet.

Kärnfysikern Levi vid Bologna-universitetet har under 18 timmars testkörning och oberoende av Rossi också kommit till konklusionen att energiproduktionen inte kan vara av kemiskt ursprung. Han tänker för att ytterligare styrka tesen om kärnreaktion mäta ytterligare 100 timmar för att bli helt säker på att det inte finns några förbisedda mätfel eller upplagrade energimängder.

Enda alternativet till att förklaringen inte skulle vara kärnreaktioner är att något förisetts i mätprocessen. Eller att Rossi på något sätt lurat oss. Jag tycker dock att både Rossi och fysikerna vid Bologna-universitetet verkar ärliga i sitt uppsåt och tror inte att det är medvetet lurendrejeri.

Det torde inte dröja länge innan vi får svar om fenomenet är verkligt.

Rossis företag i USA bygger en anläggning på
1 MW för Atén som skall vara klar till hösten!. Vi har anledning följa utvecklingen oavsett var vi kommer att hamna i slutändan.

Advertisement

Posted in: Dagsaktuellt