Wood Mackenzie: China on Track to spend US$500bn on Crude Oil Imports by 2020, Surpassing US Import Requirements (Swedish)

Posted on August 22, 2013

1


WoodMac

(English will come as a new blog)

Den 20:de augusti släppte Wood Mackenzie (WoodMac) en rapport om Kinas och USA:s framtida import av olja. WoodMac anser sig vara ett av världens ledande företag vad det gäller energianalyser. Rubriken på rapporten är ”Heading in Opposite Directions: China and US Reliance on Oil”, men jag väljer underrubriken som rubrik för denna blogg: “China on Track to spend US$500bn on Crude Oil Imports by 2020, Surpassing US Import Requirements”.

Under de senaste dagarna har WoodMacs rapport citerats i ett stort antal tidningar runt om i världen och i Sverige, och som exempel väljer jag Reuters artikel ”China oil imports to overtake U.S. by 2017”. Enligt WoodMac kommer Kina att passera USA som världens största oljeimportör 2017 och fram till 2020 beräknas den vara 9.2 miljoner fat om dagen (Mb/d). Per år skulle det motsvara 3.36 miljarder fat olja. Importen till USA beräknas 2020 ha sjunkit till 6.8 Mb/d eller 2.48 miljarder fat om året.

WoodMac skriver också att Kina år 2020 kommer att spendera 500 miljarder dollar för sin oljeimport och den siffran nämns också av Reuters, men vad man inte diskuterar eller nämner är att denna kostnad motsvara ett oljepris på 149 dollar per fat (500/3.36=149). Jämfört med de senaste dagarnas Brant pris, som pendlat mellan 109 och 110 dollar per fat, är det en ökning med 36%. Samtidigt anger man att importkostnaden för USA skall sjunka till 160 miljarder dollar. Med importvolymen 2.48 miljarder fat skulle det motsvara 64.5 dollar per fat (160/2.48 = 64.5). Om USA skulle betala samma pris som Kina, 149 dollar per fat, skulle deras kostnader bli 370 miljarder dollar. Det är uppenbart att det finns något fel i texten som citeras här:
“China’s demand for crude oil imports will grow significantly, requiring spend of US$500billion (bn) by 2020. The price China pays will far outstrip the peak cost ever incurred by the US of US$335bn, with US import spend falling to only US$160bn by 2020.”

Då man framförallt lyfter fram Kinas kostnader utgår jag från att det är priset 149 dollar per fat som man räknar med. Det är då förvånar att WoodMac använder ett sådant högt pris utan att diskuterar underliggande faktorer för detta höga oljepris. Då priset 2008 nådde denna prisnivå var det helt uppenbart att det var brist på olja som pressade upp priset. Det faktum att man inte diskuterar den globala produktionen 2020 men ett högt pris kan indikera att man också räknar med att det skall vara brist på olja år 2020.

Enligt IEA och World Energy Outlook 2012 skall fracking medföra att världen 2020 översvärmades med billig olja och USA skulle till och med kunna bli ett exportland. Enligt WoodMac kommer USA att importera 6.8 miljoner fat om dagen år 2020.

Att Kina kommer att importera mer olja medför att man nu tvingas att luckra upp sina bestämmelser för oljeimport vilket diskuteras i en annan artikel hos Reuters från den 13 augusti: ”China looks to further open crude oil import market”. Det statliga monopolet att importera olja skall förändras. Enligt de kinesiska myndigheterna skall dagens import på 5.7 miljoner fat om dagen (Mb/d) år 2020 öka till 9 Mb/d, dvs med 3.3 Mb/d. Det är av samma storleksordning som WoodMacs bedömning, 9.2 Mb/d år 2020.

Energimyndigheten i USA, Energy Information Administration (EIA), har också studerat den framtida oljeimporten i USA och Kina och presenterar data enligt figuren här ovan. I rapporten skriver man: “EIA’s August 2013 Short-Term Energy Outlook (STEO) forecasts that China’s net oil imports will exceed those of the United States by October 2013 on a monthly basis and by 2014 on an annual basis, making China the largest importer of oil in the world”. Det är lite förvirrande att de siffror som EIA nämner inte är de samma som WoodMac använder men EIA ger följande förklaring:
”Net oil imports reflect the broadest measure of liquid fuels and include the following elements in the volumes of oil liquids produced and used within national borders: crude oil, lease condensates, natural gas liquids, biofuels, other liquids, and refinery processing gain”. Man noterar också att en del av den olja som USA importerar och raffinerar senare säljs till kunder utanför USA och då registreras som export av olja: ”Imports of crude oil alone do not automatically imply domestic dependence on foreign supplies”. Biobränslen är etanol, biodiesel, mm.

Vad som inte diskuteras är EU:s framtida behov av olja. För tio år sedan var konsumtionen i USA ungefär dubbelt så stor per invånare som inom EU. Som en av världens ledande producenter av olja har man i USA under många år stimulerat användning av olja med bland annat låga skatter på oljeprodukter. Nu då priset ökar blir det naturligt för USA att hitta lösningar som kräver mindre olja. Det är därför inte förvånande att konsumtionen sjunker. Även om fracking i det globala perspektivet bara är 2 procent har det stor betydelse för USA. Om ett oljepris på 149 dollar per fat, som WoodMac använder för Kina, kommer att bli verklighet då kommer det förmodligen att få stora ekonomiska konsekvenser för EU. Om priset skulle sjunka till 65 dollar per fat, som man räknar med för USA, då skulle den inte bli så mycket fracking.

Posted in: Uncategorized