Då utvinning av naturgas från det gigantiska naturgasfältet utanför Groningen i Holland började 1963 förändrades energiförsörjningen för Europeiska Unionens (EU) dåvarande 6 länder markant. Naturgas började bli en viktig komponent för unionens energisäkerhet. År 1970 hade konsumtionen ökat till 60 miljarder kubikmeter (bcm) och 99 % av gasen utvanns inom dåvarande EU. Idag har unionen vuxit till 28 länder och konsumtionen har ökat till hela 450 bcm. Det faktum att bara 32 procent av dagens konsumtion utvinns inom EU medför att energisäkerheten har radikalt försämrats. Många av de nya medlemsländerna var helt beroende av import från Ryssland och det är uppenbart att EU-politikerna glömde bort energisäkerheten i sin iver att utvidga unionen.
I mitten av 1990-talet diskuterades en stängning av den svenska kärnkraften och Peter Nygårds (s), som då var statssekreterare på näringsdepartementet, förkunnade att ”naturgas är alternativet till kärnkraft”. På DN-debatt i augusti 1996 diskuterade jag vad konsekvenserna skulle bli för Sverige och EU om man fortsatte att satsa på naturgas, ”utan betryggande energisäkerhet skulle Ryssland i framtiden kunna strypa EU:s ekonomi genom att stänga av naturgaskranarna”. Den framtid som jag då diskuterade har nu hunnit ifatt oss. Tysklands beslut att stänga kärnkraften samtidigt som man byggt en ”gasnavelsträng” till Ryssland har nu stärkt Rysslands makt över EU. Då Tyskland skrev under avtalet om att bygga gasledningen i Östersjön hävdade jag att man samtidigt skrev under Ukrainas dödsdom. Vi får se vad som händer.
Nyligen ordnade The Economist ett seminarium om Europas energihorisont och jag blev inbjuden att vara med i panelen som skulle diskutera framtidens energikällor med följande tema för diskussionen; ”Varifrån skall Europas framtida energiförsörjning komma ifrån?”, ”Vilken roll kan förnybar energi få för att säkra Europas energiframtid och energi oberoende?” och ”Är skiffergas en betydelsefull energikälla för Europa?” Det här är frågor som våra kandidater till EU-parlamentet borde ha åsikter om, utan en säker energiförsörjning är Europas framtid begränsad.
Om vår energianvändning normaliseras till en och samma enhet, miljoner ton oljeekvivalenter, så får vi att vårt oljeberoende är klart större än beroendet av olja och naturgas. Olja och gas är av samma storleksordning medan kärnkraften utgör hälften av respektive kol eller naturgas och vattenkraft och övrig förnybar energi är tillsammans lika stora som kärnkraften. Summerar vi vattenkraft och övrig förnybar energi så motsvarar de ungefär 11 % av Europas energianvändning.
Av den energi som Europa (EU och Island, Norge och Schweiz) använder, fossilt och kärnkraft, så importerar vi 60 procent. Jämfört med importbehovet är dagens förnybara produktion ungefär en tiondel av vår import. Under de senaste åren har vi haft en stark ökning av förnybar energi och om vi antar en ökning med 10 procent fram till 2020 så skulle förnybar energi förutom vattenkraft att motsvara 20 procent av dagens import. Förnybar energi kan inte säkra Europas energiframtid och göra oss energioberoende.
Import av kol har de senaste åren ökat och det är inte bra för klimatet. Ur klimatsynpunkt borde den ökade förnybara energin användas för att minska vår kolimport men då kvarstår vårt importbehov av gas, olja och uran. Om ökad förnybar energi skall användas för att ersätta kärnkraft kvarstår behovet att importera fossila bränslen. Det faktum att olje- och gasutvinningen i Nordsjön minskar medför ett fortsatt stort importbehov fastän konsumtionen av olja minskar.
Vad det gäller skiffergasens betydelse för Europa så har Uppsala universitet i samarbete med University of Texas at Austin studerat vad som krävs för att Polen skall bli självförsörjande på naturgas och resultatet är att man under de kommande 5 åren måste borra 400 nya brunnar om året och sedan 300 om året under de fortsatta åren. Totalt blir det tusentals brunnar men ände färre än de cirka 17 500 som man borrat i Barnett Shales i Texas. Slutsatsen blir att skiffergas inte kan lösa hela Europas importbehov av naturgas men kanske Polens importbehov om väljer tusentals brunnar.
Det finns ett land i världen, Ryssland, som aldrig kommer att behöva importera någon sorts energi och som dessutom kan exportera fossil energi och uran under många år. Idag är det svårt att tänka sig något annat land som kan ersätta Ryssland som exportland till EU och Europa. För flera år sedan, på en konferens i Polen, som behandlade Europas naturgassäkerhet, framförde jag åsikten att Ryssland borde vara medlem av EU. Det är det enda sättet för EU att på lång sikt säkra sin energisäkerhet. Idag verkar den tanken väldigt långt borta, men lika främmande var en gång tanken att de bittra fienderna England, Frankrike, Italien och Tyskland skulle bilda en union för fred. Min gamla historieatlas visar att Europas östra gräns är Uralbergen.
Aleklett's Energy Mix 
Stellan
May 22, 2014
Det är glädjande att läsa din analys.
Med det beroendet vi har av andra nationer, Ryssland när det gäller energi, är det för mig uppenbart att vi skall liera oss med dem istället för att demonisera dem.
Att EU (och i mitt tycke även Nato) inte varit tillräckligt eftertänksamma i sitt expansionssträvande, och i Rysslands ögon aggressiva politik, har skadat oss.
Ett scenario där Ryssland ledsnar på ett EU, och vänder oss ryggen, som gasavtalet med Kina troligen är en del av, kan bli mycket olyckligt för oss på sikt. EU (“Europa”) riskerar att bli en bortglömd bakgård.
Den aggressiva retoriken från ex. vår utrikesminister bör snarast ersättas med konstruktiva (men ej undfallande) samtal för gemensam vinnings skull.
Men som sagt, glädjande att du (återigen) lyfter denna fråga.