Last Monday, Statoil made a statement to the press about the oil field Johan Sverdrup. The fact that The Wall Street Journal highlighted this news meant that it was spread around the world. The title of their article was “Statoil Forecasts New North Sea Oil Bonanza“. From the WSJ article itself we learn that the expected production profits from the field are about $200 billion over the next 50 years (1.350 billion NOK, NKR). The fact that the state is expected to seize 670 billion NKR of this means they will be taking 50% of the production value. One could easily get the impression that the rest of the income would accrue to Statoil, but the fact is that the producer only owns a part of the production rights.
Later in the article the WSJ discusses Norway’s oil production, noting that it was 1.46 million barrels a day in 2013 and that this is less than half of Norway’s maximal production that occurred in 2001. At the moment Norwegian oil production is declining by 7 to 8 percent a year, and this rate of decline, the output from the currently producing fields will amount to approximately 900,000 barrels per day when Johan Sverdrup begins production. That is a decline in production of approximately 550,000 barrels per day. The “Bonanza” as the WSJ describe it comes in 2019 when production starts at 315,000 barrels a day will not offset the production decline in existing fields. It is interesting to note that the forecast we made in 2009 about future oil production in Norway included that a new oil field would be discovered and we estimated that Norwegian oil production in 2020 would be around 1,100,000 barrels per day including the new field. It seems that our forecasts fit rather well with the now expected reality.
Another interesting bit of information in the WSJ article is that profitable oil extraction from Johan Sverdrup requires an oil price of $40 per barrel and that an adjoining field, the Gina Krog field, requires a price of $ 77. Compared with fracking oil that requires around $ 80 per barrel, Johan Sverdrup is a very profitable field. The WSJ article mentions that the total cost of the field during 50 years is estimated at 450 billion NKR, and that means that the net profit for the operators is estimated to be (1350-670-450) NKR 230 billion or NKR 4.6 billion NKR per year.
Johan Sverdrup is a so-called giant oilfield since it contains more than 500 million barrels of recoverable oil. It is estimated that Johan Sverdrup contains at least 1.8 billion barrels of oil. That total corresponds roughly to what the world consumes within three weeks, or until a day in December if we are discussing the present day. The field’s maximal production is expected to be 600,000 barrels a day, equivalent to approximately 0.7% of our daily needs. I mention this so that you will not mistakenly believe that Johan Sverdrup can save the world from Peak Oil.
What the WSJ forgets to tell you is that Statoil only receives about 40% of the net income. Almost as much will go to Lundin Oil and Danish Mersk will take around 20% of the profits. Of the immense monetary amount mentioned at the beginning of the WSJ article, 1,350,000 billion NKR, ultimately Statoil will only receive around 100.000 billion NKR. The mountain of cash became a molehill! Here in Norway, as in other oil producing countries, it is the state or the person who owns the oil under the ground that makes the greatest profit and they do that without the need for great effort.
(Swedish)
I måndags gjorde Statoil ett uttalande för pressen om oljefältet Johan Sverdrup och det faktum att The Wall Street Journal gjorde ett stort nummer av nyheten har medfört att den spridits runt om i världen. Rubriken på artikeln var ”Statoil Forecasts New North Sea Oil Bonanza”. Om vi utgår från artikeln så fokuserar WSJ sig först på den förväntade produktionsvinsten från fältet, ungefär 200 miljarder dollar under de kommande 50 åren (1,350 miljarder norska kronor, NKR). Det faktum att staten beräknas lägga beslag på 670 miljarder ger oss man tar 50% av produktionsvärdet. Man kan lätt få uppfattningen att de övriga intäkterna skall tillfalla Statoil men faktum är att man bara äger en del av produktionsrättigheterna.
Sedan diskuterar WSJ Norges oljeproduktion och konstaterar att den var 1.46 miljoner fat om dagen för år 2013 och att detta är mindre än hälften av maxproduktionen 2001. Just nu minskar den norska oljeproduktionen med 7 till 8 procent om året och med denna minskningstakt kommer produktionen från nuvarande fält att vara cirka 900,000 fat om dagen, då Johan Sverdrup skall komma igång med produktion. Det är en minskning med ungefär 550,000 fat om dagen. Den Bonanza som WSJ diskuterar kommer 2019 då produktionen skall börja med 315,000 fat om dagen kommer inta att kompensera för nedgången i existerande fält. Det är intressant att notera att den prognos som vi gjorde 2009 om framtida oljeproduktion i Norge har med en upptäckt av ett nytt oljefält och att vi beräknade att den norska oljeproduktionen år 2020 skulle vara runt 1,100,000. Det verkar som om våra prognoser kommer att stämma ganska väl med nu förväntad verklighet.
En annan intressant uppgift i WSJ-artikeln är att lönsamhet kräver ett oljepris med $40 per fat och att ett angränsande fält, Gina Krog field, behöver ett pris på $77 för att vara lönsamt. Jämfört med frackingolja som kräver runt $80 per fat är det ett mycket lönsamt fält. Man nämner att totalkostnaden för fältet under 50 år beräknas till 450 miljarder kronor och det betyder att nettovinsten för operatörerna beräknas till (1350-670-450) 230 miljarder NKR eller 4.6 miljarder om året.
Johan Sverdrup är ett så kallat gigan fält, det har mer än 500 miljoner fat. Man beräknar att det minst finns 1,800 miljoner fat olja i fältet. Totalt motsvara det ungefär vad världen konsumerar under tre veckor, eller fram till december om vi diskuterar nutid. En maxproduktion med 600,000 fat om dagen motsvarar ungefär 0.7% av vårt dagliga behov. Jag nämner dett för att ni inte skall tro att Johan Sverdrup skall rädda världen för Peak Oil.
Vad WSJ glömmer att berätta är att Statoil bara får cirka 40% av denna nettoinkomst. Nästan lika mycket tillfaller Lundin Oil och danska Mersk tar runt 20% av vinsten. Av den ofantliga summa som nämns i början av WSJ-artikeln, 1,350,000 miljarder NKR så blir i slutändan vinsten för Statoil bara 100,000 miljarder NKR. Av hörnan blev det en fjäder. Här i Norge liksom i andra oljeproducerande länder är det den som äger oljan under marken som är den verkligt store vinaren och det utan att man behöver anstränga sig.
Aleklett's Energy Mix 
Rutger Börjesson
November 5, 2014
Om norge bara tagit upp olja till sin egen konsumtion och låtit resten vara kvar i marken, hade det mot bakgrund av prisutvecklingen varit lönsamt att göra så. Den mesta oljan i Norge är väl gissningsvis såld för priser långt under dagens priser.