FN bör förhandla med Venezuela om ett produktionsstopp av Orinocooljan

Posted on February 8, 2016

12


10.4-Original-600dpi-543

Bilden är från den kommande boken En värld drogad av olja.

(English will come)

Ända sedan OPEC i november 2014 beslutade att inte minska produktionen av olja, för att på så sätt minska det globala utbudet av olja och pressa upp oljeprisetpriset, har internationella rubriker framförallt handlat om Saudiarabien, Rysslands ekonomiska problem, att ekonomin bromsar upp i Kina och problem för frackingindustrin i USA. Vad som inte diskuterats så mycket är OPEC-ländernas egna ekonomiska problem. Frågan är när länderna själva når den oövervinnliga ekonomiska smärtgränsen. Venezuela är medlem av OPEC och det börjar bli uppenbart att man nu nått, eller passerat, den gränsen.

Venezuela är helt beroende av inkomster från export av olja, och Venezuela är kanske världens äldsta exportland. Då landet erövrades av Spanien använde lokalbefolkningen redan råoljor och asfalter som sipprade fram genom marken till ytan. Den tjocka svart vätska, känd för lokalbefolkningen som mene, användes främst för medicinska ändamål, som belysningskälla, och för att täta deras kanoter. Den första dokumenterade leveransen av olja från Venezuela var 1539 när ett enda fat olja skeppades till Spanien för att lindra gikten hos kejsare Karl V.

Låt oss lämna historien och analysera hur oljeprisets dramatiska nedgång påverkar Venezuela och en eventuell kollaps av dess oljeindustri. Vid varje OPEC-möte har man försökt att övertala övriga medlemmar att Opec skall minska sin produktion, men Saudiarabiens makt har varit för stor. Nu är man desperata, nu försöker man samla ett gemensamt motstånd mot Saudiarabien. Under den senaste veckan har landets oljeminister åkt runt till Iraq, Iran, Qatar, Algeriet Nigeria, and Ryssland med uppdraget att vädja till dem att skära ned produktionen.

Det paradoxala i allt detta är att enligt BP Statistical Review of World Energy har Venezuela världens största oljereserver, 298 miljarder fat vilket motsvarar 18 procent av världens totala oljereserver. Reserverna är till och med större än de reserver som rapporteras för Saudiarabien. Med denna kunskap är det relevant att ställa frågan, varför har man så stora ekonomiska problem då man har dessa gigantiska oljereserver? Nästa fråga borde vara, är det något skumt med rapporterade reserver?

De oljefält som har konventionell olja är gamla och befinner sig i en fas där produktionen minskar, och problemet är att 80% av deras olja tillhör väldens smutsigaste, tyngsta och dyraste olja att utvinna.

Den största delen av deras reserver finns i det oljefält som kallas för Orinocobältet. Det är världens största oljefält. Om de geologiska förhållandena hade varit annorlunda hade Venezuela varit ”dagens Mellanöstern”. Med ett högt oljepris är det lönsamt att utvinna olja från Orinocobältet, men nu är det en förlustaffär. Men att inte producera alls är en ännu större förlust.

Att övertala Saudiarabien att skära ner produktionen samtidigt som Venezuela kan behålla sin export till USA kan vara ett problem eftersom Saudiarabien har förlorat marknadsandelar i USA. En stor del av raffinaderierna längs Mexikanska Golfen har anpassats till den tunga oljan från Venezuela. Den tunga oljan får nu också större konkurrens från Kanadas oljesand, som är av samma kvalitet som oljan från Venezuela. Om det låga oljepriset fortsätter finns det risk för att hela oljeindustrin i Venezuelas havererar, och med det landets ekonomi

De tunga oljereserver som Kanada och Venezuela har motsvara ungefär 400 miljarder fat av världens rapporterade reserver på 1700 miljarder fat. Det är nästan en fjärdedel av världens oljereserver. Även Kanada har problem med lönsamheten. Med tanke på klimatavtalet i Paris i december skulle det vara önskvärt att den tunga oljeindustrin havererar och att den tunga olja i Kanada och Venezuela blir kvar i marken.

Många är inte medvetna om att ungefär 25 % av rapporterad olja finns i två länder så vad det gäller utsläpp av koldioxid i framtiden från olja är det största problemet begränsat till två länder. Idag motsvarar 25% av världens oljereserver bara en produktion på 2.5%. I takt med att den konventionella oljeproduktionen minskar räknar IEA med att denna produktion skall öka och bli en allt större del av produktionen i framtiden. Om världens nationer menade allvar med de applåder som vi såg i Paris borde en av de första åtgärderna vara att nu få ett avtal med Venezuela och Kanada om villkor för att de skall lägga ner all oljeutvinning från Orinocobältet och från oljesanden i Alberta. Ett fantastiskt klimatbeslut för att minska de globala utsläppen av koldioxid.

Posted in: Uncategorized