Då man skrollar Aftonbladets startsida fredagen den 27 oktober kommer man till rubriken ”Efter IS – nu börjar slaget om oljan”. Man utlovar TV+TEXT och det är Wolfgang Hansson som skriver. Rubriken ”Risk för konfrontation mellan Ryssland och USA i Syrien” får mig att klickar vidare.
(Länk till artikeln.)
Artikeln sammanfattas med följande text: Kriget i Syrien är på intet sätt över. Det är nu stormakterna och deras allierade försöker lägga beslag på de mest oljerika delarna av områden som Islamiska staten en gång kontrollerade. Något som kan innebära ökad risk för en direkt konfrontation mellan Ryssland och USA. Jag vet att denna text är redaktionens sammanfattning och med stort intresse läser jag vad Wolfgang skriver. Det är säker tio år sedan som han kom till Uppsala för att skriva något om Peak Oil.
Inledningsvis diskuteras det vakuum som uppstått då IS:s självutropade kalifat nu ligger i ruiner. Det är känt att Ryssland stödjer den syriska armén medan USA nästat enbart litar på den syriska kurdiska armén. Lite text från artikeln: Ryssland har reagerat starkt på att kurderna med hjälp av USA:s bombningar intagit den mest inkomstbringande oljekällan, Al-Omar. Assad-regimen är i starkt behov av inkomster och vill givetvis också återta de oljekällor som tidigare ingick i det enade Syrien. De små områden som IS fortfarande kontrollerar finns i Deir Ezzor, Syriens mest oljerika provins. Nu pågår en kapplöpning mellan Rysslands och USA:s allierade om vem som ska kontrollera dessa områden.
Om man läser hela artikeln och inte bryr sig om den rubrik och den sammanfattning som redaktionen gör tycker jag att det är en bra artikel. Oljan finns med men den är inte det mest väsentliga i artikeln.
Syrien är jämfört med Sverige ett stort oljeland men jämfört med Norge ett litet oljeland. Redaktionen som sätter rubriken och skriver sammanfattningen vill få oss att tro att oljan i Syrien skulle kunna bli en anledning till en konflikt mellan Ryssland och USA. Även om den sinande produktionen från Al-Omarfältet och Deir Ezzor-området är betydelsefull för Syrien, så är det en rännil för supermakterna.
Oljeproduktionen i Syrien nådde en topp runt 2002 med en produktion över 600 000 fat om dagen. Man har inte hittat några ny stora fält de senaste åren och produktionen sinar. Den är nu markant under 100 000 fat om dagen. Att Ryssland med en egen produktion med över 11 miljoner fat om dagen och USA med en produktion med över 12 miljoner fat om dagen skulle strida om en produktion som är under 0.1 miljoner fat om dagen är en utopi. Med detta sagt vill jag inte påstå att det kan finnas andra politiska frågor som kan skapa spänning mellan de båda supermakterna.
Till Wolfgang vill jag säga att din artikel är mycket intressant. Tråkigt att redaktionen på Aftonbladet helt felaktigt försöker få oss att tro att oljan i Syrien kan orsaka en konflikt mellan Ryssland och USA. Vi bör också veta att det svenska oljebolaget Tanganyika Oil år 2007 ägde oljereserver av storleksordningen 400 miljoner fat. Det motsvarade mellan 15 till 20 procent av reserverna i Syrien. Man sålde dessa reserver till Kina, och det betyder att världens tredje supermakt också har intressen i Syrien. Kanske större än Ryssland och USA då de har produktionsrättigheter till denna olja.
(Artikel om försäljning av olja i Syrien)
Det är olyckligt att en klatschig rubrik skapad av en redaktion med begränsade kunskaper om olja skapar ett konfliktscenario mellan stormakterna, ett scenario som säkert får många att känna oro för framtiden.
Aleklett's Energy Mix 
Posted on October 27, 2017
0