Newsweek and “Cheap Oil forever”

On April 20 the cover page of Newsweek has a barrel of oil and a text that promises us “Cheap Oil Forever”. As president of ASPO I have written a replay that soon will come on the webpage for ASPO (www.peakoil.net). If you can read Swedish you have the Swedish version below.

Newsweek och “för alltid billig olja”

Kjell Aleklett, President of ASPO,
the Association for the Study of Peak Oil&Gas

(Hela artikeln eller delar av artikeln får tryckas utan ytterligare tillstånd)

Idag den 20 april kom det ut ett nytt nummer av Newsweek. På förstasida förklarar man att vi för evigt skall ha billig olja, ”Cheap Oil Forever”. På hemsidan http://www.newsweek.com lovar man dessutom att vi skall få veta ”The truth about oil”, och den som skall berätta sanningen är Ruchir Sharma, Head of Emerging Markets, Morgan Stanley Investment Management. Artikeln har rubriken “If It’s in the Ground, It Can Only Go Down“.

Självfallet vill jag veta vem oraklet är och med hjälp av Google blir Ruchir Sharma en leende ung man i sina bästa år. Med stort intresse kastar jag mig över artikeln som skall ge mig den sanning som min forskningsgrupp dagligen försöker att finna, den sanning som hela världen söker.

Då jag började läsa artikeln slår mig taken ”jag har hört det förut” och The Economists förstasida från mars 1999 med rubriken ”Drowning in Oil ” börjar träda fram. Då för 10 år sedan konsumerade vi 27.6 miljoner fat om året och flödet av den billiga oljan skulle öka och priset skulle halveras från $10 per fat. Visst fortsatte oljan att flöda och förra året konsumerade vi 31.2 miljarder fat, men det var inte $5 per fat vi betalade, inte heller $50 per fat, utan vi närmade oss $150 då marknaden havererade.

Att höga priser påverkar konsumtion ser vi tydligast i USA där konsumtionen av olja var som störst i början av 2007 för att sedan sakta minska. Men minskningen var inte tillräcklig och till slut blev en fördubbling av priset i konsumentled för mycket för det labila ekonomiska system som man hade byggt upp. Några klarade inte av de ökade energipriserna, de högre matpriserna och de höga kostnaderna för bostaden. Eftersom den amerikanska dollarn minskade i värde och att många länder har höga energiskatter påverkades övriga världen inte lika hårt. Men likt en snöboll som börjar rulla på hög höjd och blir större och större accelererade problemen i den amerikanska ekonomin och till slut drogs hela världen med i fallet. Det är intressant att notera att raset nu och 1979 kom då kostnaden för olja översteg 7 procent av den globala GDP.

Under de senaste 10 åren har vi konsumerat 300 miljarder fat olja och denna olja är borta för alltid. Hade det varit koppar, järn eller någon annan metall som vi använt finns det möjlighet till återanvändning, men oljan kan inte återvinnas. Fastän ekonomin har havererat och stålproduktionen minskat med 40 procent så har oljekonsumtionen bara minskat med 3 procent. Den ekonomiska motern på tomgång kräver över 30 miljarder fat olja om året och en orsak till detta är att vi blir fler och fler på jorden och fler måste ha mat och idag produceras ingen mat utan olja.

Som individer behöver vi 2500 kcal per dag och det medför att världens befolkning behöver 7100 TWh om året eller uttryckt i oljeekvivalenter är det 610 Mtoe eller 4.2 miljarder fat olja om året. Om man tar hänsyn till att det behövs utsäde till nästa års skörd och att en del av den skörd som världens jordbruk producerar är nettoenergin ca 9400 TWh vilket betyder att det just finns tillräckligt med matenergi för världens befolkning, men för att jordbruket skall producera 1000 kcal behövs det 1600 kcal oljeekvivalenter och då väl maten i USA står på bordet har energiåtgången ökat till 7500 kcal och det mesta av detta är olja. Det betyder att en stor del av världens oljeproduktion behövs för att vi skall överleva.

Vad är det som får ekonomer som Ruchir Sharma att ta till brösttoner och citera dramatikern (playwright) Arthur Miller, “An era can be said to end when its basic illusions are exhausted.”? Jo att det faktum att priset på olja mer än halverades under några månader har förvandlat honom till en illusionist med en illusionists drömmar om framtiden. Vad det gäller Peak Oil så behandlas det som något som redan skulle ha inträffat fastän det finns dokumenterat att vi i ASPO, Association for the Study of Peak Oil & Gas, hela tiden sagt att Peak Oil beräknas ske 2010 eller rent av 2018. Just nu är det mycket som talar för att produktionen för 2009 kommer att bli lägre än vad den var 2007, 2008, men det kan också vara så att det dröjer ytterligare några år.

King Hubert analyserade oljeproduktionen i USA under 1950-talet och kom fram till att produktionen skulle nå ett maximum mellan 1966 och 1970. Då 1970 ställde sig dåtidens illusionister/ekonomer upp och förklarade att King Hubert var en domedagsprofet och att han hade helt fel eftersom man då 1970 producerade mer olja än vad man någonsin gjort tidigare. Verkligheten är att man producerar mest olja då man har den största produktion och det var just då som USA hade maximal produktion.

Det är produktion av individuella oljefält som utgör den samlade globala produktionen och i verkligheten är det depletion och decline som styr produktionen i de individuella fälten. IEA, International Energy Agency, och vi i Globala Energisystem vid Uppsala universitet har visat att produktionen i de fält som idag producerar råolja minskar med 6 procent om året, eller ca 4 miljoner fat om dagen. Denna verklighet finns inte med i Ruchir Sharmas framtid. Denna verklighet fanns inte 1979.

Oljeaktörer är verkliga illusionister, man försöker dölja verkligheten. På 1930-talet var det de stora oljefynden i Texas som måste gömmas och illusionisten hette då Texas Railroad Commission. Sedan var det de gigantiska oljefynden som man gjorde under 1950-, 1960, och 1970-talen och illusionstricket blev att bolla med olika reservklassifikationer. Mästare bland illusionisterna är BP som än idag i sin BP Statistical Review försöker få oss att tro man hittade mest olja under 1980-talet, fast alla vi som arbetar med verkligheten vet att det är fel. De enda som BP lurar är ekonomer och det är denna illusion som fascinerar Ruchir Sharmas och får honom att utropa: ” This long-term price decline is due mainly to the constant discovery of new fields and greater energy efficiency, making nonsense of the idea that the world is rapidly running out of oil.”

Verkligheten är att vi faktiskt hittar mindre olja än vad vi konsumerar och under de senaste 10 åren har vi inte hittat de 300 miljarder fat olja som vi konsumerat. Trenden är att vi de närmaste 10 åren kommer att hitta mindre än 100 miljarder fat olja och frågan är om detta tillsammans med de reserver som finns ger oss möjligheter att konsumera 300 miljarder fat de kommande 10 åren. Om vi inte kan det så har vi nått Peak Oil och vår verklighet blir inte den illusion som målas upp i Newsweek utan en verklighet som vi alla måste hantera. Framförallt måste vi klara utav att producera mer mat med mindre olja.

Om vi tar bort illusionistens skynke och accepterar verkligheten är vår förhoppning att vi skall bygga en framtid för alla. Om illusionisterna får hållas kommer man säkert försöka dölja att det finns en fattig värld som vi också borde ta med i vår framtida verklighet.

Advertisement

Posted in: Dagsaktuellt